Julkort!

Jag älskar att skicka julkort! Fina, vackra, roliga, stämningsfulla och riktigt tomtiga. Det bästa är att få göra dem själv, skapa utifrån den person/personer som de är tänkta till. Varje kort blir unikt precis som mottagarna. Ibland har jag hittat fina köpekort och tyckt om dem så pass och tänkt det är julhälsningen som är det viktigaste. En hälsning som visar att jag/vi tänker på dig och önskar en god och fridfull jul. I år ligger det inga högar med julkort som väntar på adresser och frimärken. För första gången på den december jag kan minnas skickas inga julkort från oss i Blomsterhult. Det hände lite för många oväntade omständigheter och kanske är det hemskt men på min priolista kände jag mig tvungen att stryka julkorten. Det svider hårt i hjärtat men nu när det ändå är försent, inser jag att jag strök rätt sak på listan och att nästa jul så kanske... Nu tror jag ingen därute inte klarar en jul utan min hälsning, om den goda julen och det nya fantastiska året som väntar runt hörnet men visst hoppas en ändå på att det kommer saknas, julkortet alltså.  Kanske någon ändå läser detta och du som gör det ända till slutet ska veta att ett digitalt julkort kan också innebära att du/ni finns i mitt hjärta och sinne. För så är det, därute finns oändligt många fina människor som borde få både kort och klapp. I år blir det inget julkort i brevlådan, som sagt, men massor med innerliga och varma kramar och tankar sänder jag till er alla därute. Utan kuvert, inget frimärke uppe i hörnet och ingen adress men med önskan om en magisk jul och ett gnistrande gott nytt år skrivs detta direkt från hjärtat. Till er alla från oss alla en riktigt god jul!

Korridormys!

Traditioner behöver inte ha varat länge eller funnits under många år för att kännas som de varit för alltid. Idag startade en ny, härlig tradition som jag hoppas kommer att återkomma under många år framåt. Allt startade med en inbjudan om lite mys i korridoren. Något gott att äta, julklappsbyte och glada skratt. En meny som är svår att misslyckas med. Några fixade förtäringen och var och en köpte ett paket, innehållandes något fräscht och uppiggande för summa summarum 50:-. Det är inte jättemycket pengar men det är det som är utmaningen och det lilla kluriga. Lite prestationsångest fördunklar mina kreativa idéer, det ska ju helst vara något fint, lite kul och passa alla underbara, härliga kollegor i korridoren. Ingen press! Landar i en duschvante i form av en uggla (själv älskar jag ugglor) och en (i mina ögon) fantastisk olja för ett  avkopplande bad. Slår in det i cellofan för känslans skull. Visst går det att tolka fräscht och uppiggande? Så samlas vi och äter fräsch exotisk bricka och sällskapet är definitivt uppiggande, två av två möjliga. Glögg, pepparkaka, jordgubbar och potatissallad samt en väldig massa annat gott. Allt i en salig blandning och i det bästa sällskap en kan tänka sig. En rolig lek förhöjde stämningen innan det var dags för det stora ögonblicket - julklappsutdelning. Varsin nummerlott och val av paket, lite byten men till slut hade alla fått varsitt paket och var nöjda och glada. En härlig stund med varma, generösa människor förgyllde min onsdag i december. Och visst fick jag en fin julklapp men minnet av korridormyset är den finaste gåvan. Tack alla ni helt ljuvliga kvinnor som förgyller och gör vardagen till en guldkant.

När omtanken bär!

Vi förväntar oss att vi varje dag ska kliva upp som vanligt, dricka morgonkaffet och borsta tanden innan det bär iväg till jobbet. Inget orimligt i det och bortsett från någon enstaka förkylning och bacill så lunkar våra dagar på. När den där snuvan och hostan eller kräksjukan rentav, drabbar oss så tycker vi lite synd om oss själva. Vi snorar och stånkar, tycker livet är sk-t och väntar bara på att det ska gå över. Lite vila, omvårdnad  och medikamenter och vi är som nya igen. Såklart förväntar vi oss lite medömkan och att bli ompysslade av nära och kära. Det känns skönt och visst tillfrisknar vi lite snabbare av omgivningens omhändertagande. Så händer något annat, lite utöver den vanliga flunsan och febern. Vi skakas om och plötsligt är självömkan förvandlad till oro, vardagsgnäll och klagandet känns småaktigt och oviktigt. Tiden står still och samtidigt går livet vidare, som vanligt, fast som i en egen parallell tid. Det är som om något tar tag en om axlarna och ruskar om. Plötsligt blir det annars viktiga rätt oviktigt medans det tydligt står klart vad som verkligen betyder något. Hälsa är något som är lätt att ta för givet och ohälsa drabbar sällan planerat utan ganska bryskt överraskande. Och det behöver inte vara livshotande för att allvaret tar sin plats och oron fladdrar som vingar. När sedan ens nära och kära omsluter en med kärlek, omtanke och omvårdnad och sjukvården gör sitt, återkommer lugnet och sinnet är klokare - förhoppningsvis. Det kan kännas svårt att ta emot alla de utsträckta händer som räcks ut till hjälp, stöd och uppmuntran men ibland får nacken böja sig och hjälpen tas tacksamt emot. Känslan när så många runtom visar att de bryr sig på så många olika sätt är så djupt berörande. Det känns som om världen blir aningen bättre, mörkret ljusare och när vi bryr oss samt tar hand om varandra bevisas att omtanken bär. Jag är så djupt rörd för varma ord, uppmuntrande hälsningar, blommor och kramar. Nära kollega som tar sig tid, låter mig få ta den tid jag behöver och är en vän att hålla i när det blåser aningen för mycket, det är stort och det värmer. Och blommorna är fortfarande fantastiskt vackra, tack Catharina! Min familj, mina nära och kära, mor och far, älskade barn och barnbarn samt han, maken, klippan i mitt liv, sockret, saltet och han som i vått och torrt, varmt och kallt finns där vid min sida och bär mina bördor och bekymmer med mig. Tack, jag älskar dig, Stefan!

Mening med livet!

Vi slänger oss med en massa klyschor om livet, hur det ska levas och tas vara på. Kloka ord, ordspråk, lärande, pekfingerpekande, hyttande och välmenande ord. De dyker upp lite varsomhelst, i sociala media, på vykort, i speciella böcker med vackra omslag, på tröjor och smycken samt i det sagda över en god kopp kaffe. Du tar väl vara på dagen, lev som var dag är din sista, i morgon kan det vara försent etc etc. Ibland känns dessa ord bara just klyschiga, lite slitna och för väl använda. Framkastade, lite krystade och kanske värst av allt; kommersialiserade. Och ändå står dessa ord och meningar för något vi borde ta på största allvar, nämligen livet. För de där utslitna fraserna säger egentligen bara det vi inte vill höra - sanningen. Rent krasst är det så, dagen idag är borta imorgon, om imorgon vet vi ingenting och varje ny dag är en gåva. Det är så lätt att avfärda, rynka på näsan och flina lite överlägset åt alla dessa "kloka ord" och framförallt när livet rullar på. När det blåser lite kan vi fortfarande sätta oss över och ta livet för givet och det är inte förrän stormen river upp oss ur vår fastvuxna, bekväma vardag som insikten slår oss - livet är bara till låns. Vi fattar inte fast så många innan oss varit med om stormen, ryckts upp ur vardagsslentrianen och förstått värdet av var dag. Det är som en läxa vi måste lära själva, uppleva och överleva stormen för att se värdet av de klyschiga orden eller egentligen vad de faktiskt står för och leva efter mottot. Det må vara klyschigt, kommersialistisk och aningens missbrukat men det har sin mening precis som livet.

Vinst varje gång!

Sitter på en liten kvartersrestaurang, italiensk, underbar mat med ljuvliga smaker. Stannar upp ett ögonblick, reflekterar och betraktar dem som är mitt sällskap. Så olika personligheter, unika var och en på sitt sätt. Någon lite mer bekant och känd för mig och några andra helt oskrivna blad. Ändå finns där en tydlig samhörighet och gemenskap. Vi pratar om ditt och datt, om familj, liv och jobbet. Det är oundvikligt eftersom det är det som förenar oss från början. Men där finns något annat, en känsla som är svår att beskriva annat än att vi befinner oss på samma våglängd, någonstans. Att samtala med dessa kvinnor, helt fantastiska människor, är lite som att skrapa på trisslotter med vinst varje gång. Det är spännande, givande och jag blir rikare för varje möte och samtal. Som alltid önskar jag att jag skulle kunna stanna klockan, frysa tiden, att dagarna var fler och samtalen längre. Samtidigt vet jag att det är just det som är det magiska, att detta är här och nu och tillfälligt som gör guldkanten. Dessa dagar och möten ska jag dock bära med mig och hämta energi från, länge framöver.

Rötter

Traditioner får mig alltid att tänka på varifrån jag kommer och vilka som danat mig att bli till den jag är. Det är vid de här särskilda tillfällena som förknippas så väl med de människor som betytt så mycket som minnena väller över mig. Stora helger, någons födelsedag, fars dag, mors dag och ibland är det en doft, ett foto som får nostalgin att flöda. Allhelgona är en helg som gör mig påmind om mina rötter och på de som funnits här och gjort min existens möjlig. De som idag inte finns kvar men som var närvarande när jag var barn, ungdom och växte upp och de som jag aldrig mött annat än via andras minnen, berättelser och en och annan gravsten. Som barn fick jag följa med min mamma, mormor och morfar till kyrkogården för att vattna, plantera, rensa eller bara putsa lite på gravstenen med en näsduk. Kanske låter det konstigt men jag älskade dessa stunder. Där stannade tiden, ron, stillheten och med min hand i morfars utforskade vi alla gravarna. Alltid fanns det någon liten anekdot kring varje gravsten som  kunde berättas. När jag knäckt läskoden gick jag runt i min egen bubbla och läste namn, årtal och hemmansnamn. En del gravstenar var så gamla att den inristade texten luckrats upp av åren, sol, vind och regn, andra var nya, blanka där blommorna var blomstrande och nyditsatta. Årtalen berättade om det var unga eller gamla människor som begravts och där fanns de som blivit över hundra och där fanns små som vistats på jorden ett ögonblick. Av alla dessa gravar fanns det flera som fascinerade mig mer än alla andra, vissa utan släktskap men med något osynligt band. Och så fanns där, och finns än idag, mor Hannas grav. Mor Hanna med egen grav och sten, min mammas farmor som dog vid 64 års ålder och lämnade make och barn efter sig. Denna grav, denna person lockade mig, väckte något i mig och jag kunde gråta hejdlöst vid hennes gravplats trots att vi aldrig mötts. Hon dog innan min mamma föddes som aldrig kunde dela sina minnen av sin farmor och ändå var och är än idag denna mor Hanna mig så nära. Kanske är hon min skyddsängel, kanske lever hon vidare genom mig eller så är det hennes öde som jag bär med mig. Idag har vi tänt på hennes grav, mamma, pappa och jag. En generation senare och vi har fler gravar att tända vid, vattna, ansa och putsa med näsduken. Vi pratar om mormor och morfar, om hur det ska bli med gravarna i framtiden och vi pratar om förr - minnen. Solen värmer gott när vi går där tillsammans och som alltid lägger sig ett lugn inom mig. På vägen hem stannar vi till och jag hälsar på hos min farmor och farfar. Båda födda på ett sekel före mig och tiden blir med ens påtaglig. Det är som i ett annat liv som de fanns, mina mor- och farföräldrar, och ändå så nära mig i minnen. Inom mig väcks ett vemod och en saknad men den gnistrande vackra solen ger mig kraft och insikt över det liv jag fått och har att vårda.  

Röd fåtölj

Tänk er en röd fåtölj! En röd fåtölj med öronlappar och en matchande fotpall. En fåtölj att bekvämt luta sig bakåt i, lägga upp fötterna och bara njuta av en stunds läsning i en god bok. Eller förresten tänk två fåtöljer, bredvid varandra, en god bok och dessutom i bästa sällskap. Lägg därtill en ångande kopp te, en varm pläd och ett mulet höstrusk utanför och livet är gott att leva. Att bara vara är en konst och att bara njuta av ingenting alls kräver något av en. Men ack så skön är den känslan när den infinner sig. Ron, stillheten och lugnet som omfamnar en som en varm, mjuk pläd i en obeskrivlig färg. Inte ens boken behövs, koppen te står och svalnar, vädret utanför saknar betydelse. Kvar är "bara vara", en pläd och en röd fåtölj med fotpall i bästa sällskap.

Summa summarum

Vet att veckan inte är slut än men jag är lite slut på veckan. Långa, innehållsrika dagar fyllda med blandad kompott som till viss del hör ihop och andra saker är som öar utan kontakt med resten. Det är spännande, omväxlande, ibland omvälvande och omtumlande. Upp och ner som en pannkaka och när det ena flyter på blir det totalstopp i en annan ände. Och det är faktiskt på riktigt något som händer, eller inte riktigt stopp men torrlagda rör så det stinker kloak i korridoren. Möten, träffar, workshops, öppet hus, mera möten, snabba, korta och längre aningens mer ältande. Nyfikna möten, utvecklande och invecklade möten och möten som en får nypa sig i armen för att det känns overkliga och inte riktigt fattbara. Här emellan är det lektioner och elevmöten. Dagar fyllda med intryck och avtryck som fyller och dränerar. Workshop med kollegor som ger ett lyft tillsammans. Två timmar kollegialt lärande fyllt av lust. Öppet hus med nöjda föräldrar och elever och kreativiteten flödar. Uppladdning inför det där mötet som innebär att vi ska nagelfars, synas i sömmarna, granskas och bedömas. Kul, coolt, spännande men också ett jobb ska genomföras och ta oss mot nyare mål och höjder. Får nypa mig hårt i armen och tänka att jag är en del i denna utveckling och faktiskt får vara delaktig i den resa som kanske inte börjar utan mer är mitt i. Och kanske är det därför denna resa får det att hissna lite då vi ännu inte vet var vi landar. Som om detta inte vore nog på mindre än en vecka så har digitala lektionsbesök stått på agendan och det är så kul och jag är så imponerad av kollegor och kanske främst eleverna. Dessutom fick jag mig tilldelad en ny titel. Officiellt från och med idag kallas jag av våra tvåor för halvrektor och det köper jag alla dagar i veckan. Eftersom veckan fortfarande har tid på sig kan jag ju inte skriva att vi avslutade veckan men avtackade gjorde vi och på ett alldeles fantastiskt härligt och lustfyllt sätt. God mat, trevligt sällskap och många glada tillrop och skratt och utan "Niklas" skulle det definitivt ha varit gråare och inte fullt så mycket tårfyllda skratt. Summa summarum! Rörigt, stökigt, bökigt och ja aningens stressigt och lite gnälligt. MEN! Utmanande, utvecklande, föränderligt, omväxlande, påverkbart, delaktighet och inflytande och helt enkel bara så förbaskat KUL. Och ni tjejer i korridoren som får solen att lysa lite varmare, ni är verkligen toppen!

Lite perspektiv på mitt vanliga liv!

Vilka magiska tre dagar jag varit med om, vilka härliga möten de fört med sig och vad mycket jag fått lära och ta med mig. Bara att få vistas på Bokmässan är stort och en upplevelse bara det och att få göra det från insidan, så att säga, ger det hela ytterligare en dimension. Vart jag än har styrt stegen, vilat blicken och haft ett lyssnande öra har det varit böcker, böcker och ännu mera böcker. Böcker, läsare, författare och allt som hör därtill. Det har varit så många intryck och så många härliga möten att det inte riktigt går att sortera eller ta in. Alla dessa personligheter som flimrat förbi i vimlet, egna stilar, unika människor som trots olikheter alla har något gemensamt - de är bokälskare. Varje bokköp har varit ett möte, en glimt av en människas liv, ett ögonblick i ett sorlande vimmel. En del rätt obemärkta, andra korta dialoger om ingenting alls och vissa helt oförglömliga och magiska. Helt fantastiska har också de möten med helt nya kollegor varit. Unga kvinnor, starka, självständiga som fyller sin kostym (läs klänning) och gör det med råge och på bästa sätt. Ansvariga, i ledning, på golvet, i kassan, det har har inte spelat roll. Händer har sträckts ut varhelst de behövts och ständigt har det efterfrågats om allt funkar och om det går bra. Det känns att det blåser nya vindar, dagens unga kvinnor visar vägen i de stora frågorna, jämlikheten, miljön, friheten till sin kropp och hur den ska se ut. Bland de stora författarna av idag tar de unga,(och äldre) medvetna kvinnorna sin plats och gör det med all rätt. Vid scenerna, seminarierna och signaturskrivningarna har köerna ringlat med kvinnor som förväntansfulla väntat på sina förebilder. Men det handlar inte bara om de ouppnåeliga förebilderna utan de kvinnor som samlas runtom inger hopp om att förändring pågår och de påverkar sina närmaste. Där är pappan som tackar nej till påsen när han köper en bok till dottern och han gör det för att han vet hur mycket hon skulle ogilla det för miljöns skull. Där är också tre generationer kvinnor som alla köper varsin bok av Stina Wollters "Kring denna kropp" vilket gör mig otroligt berörd. Där är de riktigt unga kvinnorna och flickorna som köper böcker av Youtuber-tjejen "Miss Lissibell", "De vann aldrig" eller Klara Henrys bok "Mot framtiden: En simpel guide till att krossa patriarkatet" och för de yngsta läsarna skapar Ylva Hällén och Elin Ek starka tjejkaraktärer som förebilder och köerna till deras signeringar har överträffat allt. Allt detta inslaget i ett paket med ljuvliga presentsnören tar jag med mig, en gåva som, hur klyschigt det än låter, faktiskt fått mig att se med andra ögon på min vardag och livet i allmänhet. Så mycket glädje, optimism, jävlaranamma och framåtanda på en och samma gång har fått mig att inse att världen väntar utanför. Det finns andra möjligheter runt hörnet och att de bara väntar på att tas tillvara. Förändring är av godo så länge det leder till utveckling och ska vi gräva ska vi gräva för att komma fram och inte neråt. Just nu ligger jag utslagen på en soffa i Mölndal hos dottern med sambo, jag summerar mina dagar och är så innerligt tacksam och lycklig för så mycket. Tacksam för denna chansen och för att få göra det med dottern och framförallt på hennes initiativ. Glad för de fina människor jag fått arbeta med som på något underligt sätt blev till vänner och som omslöt mig i en gemenskap som värmer ända in i själ och hjärta och som jag för alltid kommer bära med mig, Lisa, Lovisa, Kicki, Jessica, Linnea, Helena, Karen, Casper, Andreas, Sofia, Emma, Charlotta och många många fler men också framförallt min dotter Juliette som är min förebild och som lär mig att se saker på nya sätt nästan varje dag.

Lite perspektiv på mitt vanliga liv!

Vilka magiska tre dagar jag varit med om, vilka härliga möten de fört med sig och vad mycket jag fått lära och ta med mig. Bara att få vistas på Bokmässan är stort och en upplevelse bara det och att få göra det från insidan, så att säga, ger det hela ytterligare en dimension. Vart jag än har styrt stegen, vilat blicken och haft ett lyssnande öra har det varit böcker, böcker och ännu mera böcker. Böcker, läsare, författare och allt som hör därtill. Det har varit så många intryck och så många härliga möten att det inte riktigt går att sortera eller ta in. Alla dessa personligheter som flimrat förbi i vimlet, egna stilar, unika människor som trots olikheter alla har något gemensamt - de är bokälskare. Varje bokköp har varit ett möte, en glimt av en människas liv, ett ögonblick i ett sorlande vimmel. En del rätt obemärkta, andra korta dialoger om ingenting alls och vissa helt oförglömliga och magiska. Helt fantastiska har också de möten med helt nya kollegor varit. Unga kvinnor, starka, självständiga som fyller sin kostym (läs klänning) och gör det med råge och på bästa sätt. Ansvariga, i ledning, på golvet, i kassan, det har har inte spelat roll. Händer har sträckts ut varhelst de behövts och ständigt har det efterfrågats om allt funkar och om det går bra. Det känns att det blåser nya vindar, dagens unga kvinnor visar vägen i de stora frågorna, jämlikheten, miljön, friheten till sin kropp och hur den ska se ut. Bland de stora författarna av idag tar de unga,(och äldre) medvetna kvinnorna sin plats och gör det med all rätt. Vid scenerna, seminarierna och signaturskrivningarna har köerna ringlat med kvinnor som förväntansfulla väntat på sina förebilder. Men det handlar inte bara om de ouppnåeliga förebilderna utan de kvinnor som samlas runtom inger hopp om att förändring pågår och de påverkar sina närmaste. Där är pappan som tackar nej till påsen när han köper en bok till dottern och han gör det för att han vet hur mycket hon skulle ogilla det för miljöns skull. Där är också tre generationer kvinnor som alla köper varsin bok av Stina Wollters "Kring denna kropp" vilket gör mig otroligt berörd. Där är de riktigt unga kvinnorna och flickorna som köper böcker av Youtuber-tjejen "Miss Lissibell", "De vann aldrig" eller Klara Henrys bok "Mot framtiden: En simpel guide till att krossa patriarkatet" och för de yngsta läsarna skapar Ylva Hällén och Elin Ek starka tjejkaraktärer som förebilder och köerna till deras signeringar har överträffat allt. Allt detta inslaget i ett paket med ljuvliga presentsnören tar jag med mig, en gåva som, hur klyschigt det än låter, faktiskt fått mig att se med andra ögon på min vardag och livet i allmänhet. Så mycket glädje, optimism, jävlaranamma och framåtanda på en och samma gång har fått mig att inse att världen väntar utanför. Det finns andra möjligheter runt hörnet och att de bara väntar på att tas tillvara. Förändring är av godo så länge det leder till utveckling och ska vi gräva ska vi gräva för att komma fram och inte neråt. Just nu ligger jag utslagen på en soffa i Mölndal hos dottern med sambo, jag summerar mina dagar och är så innerligt tacksam och lycklig för så mycket. Tacksam för denna chansen och för att få göra det med dottern och framförallt på hennes initiativ. Glad för de fina människor jag fått arbeta med som på något underligt sätt blev till vänner och som omslöt mig i en gemenskap som värmer ända in i själ och hjärta och som jag för alltid kommer bära med mig, Lisa, Lovisa, Kicki, Jessica, Linnea, Helena, Karen, Casper, Andreas, Sofia, Emma, Charlotta och många många fler men också framförallt min dotter Juliette som är min förebild och som lär mig att se saker på nya sätt nästan varje dag.

Bokmässan 2018

Bokmässan har varit ett mål som jag försökt nå under många år tillbaka och hittills har det varit stolpskott eller hörna varje gång. Men nu, 2018, händer det och ska det vara ska det vara ordentligt. Jag befinner mig i te bara på mässan utan jag är på insidan så att säga och jobbar helt enkelt. Genom en lång krokig väg som gick via dottern hamnade jag här i Adlibris tjänst under Bonniers stora koncern och monter. Så spännande och lärorikt. Jobbet består i att sälja böcker till bokälskare och dessutom tillsammans med människor som också gör det. Det är ett myller och sorl som det är på mässor och än är allt under kontroll men den stora massan väntas på lördag. Då får jag förhoppningsvis nytta av erfarenheterna från ordinarie jobb då bollarna i luften inte bara är många utan också i flera olika färger. Än så länge är det kul även om tempot är lägre än jag dagligdags är van vid men som sagt det blir mer och högre. Sitter just nu i en lounge för en timmes lunch, bara det, en timme! Inser ändå att klockan fem i eftermiddag kommer undertecknad vara aningens trött och sömnen lär infinna sig så fort huvudet landar på kudden.

Lite stolt är jag nog ändå!

http://www2.diu.se/guldapple/nominerade/veronie-lejonord-2/

Hur blev det så här?

Jag sitter vid ett bord i matsalen tillsammans med några elever. Våra samtal hoppar och studsar som en pingpong-boll. En liten kille berättar för mig att han ber fyra gånger om dagen och att han tror på Allah. Samtidigt som han berättar om sin tro äter han upp maten till sista smulan. Med fullt allvar pratar han om att enligt hans tro måste man äta upp maten man tagit åt sig. En annan kille vid bordet reser sig upp, tar sin tallrik med en del mat på och säger att så tror i alla fall inte han. De har inga svårigheter att acceptera att de tror och tycker olika. Samtalet avslutas med att en av killarna säger att egentligen har vi samma gud, de bara kallas olika. Denna klarhet kommer från ett åtta-årigt barn som ser det vi har gemensamt före det som skiljer oss åt. Detta samtal får mig att fundera på var någonstans det går fel. I dessa valtider läggs fokus på skillnader samt vi, ni och dom. Det skrämmer mig hur viktigt det plötsligt är att dela upp människor i svensk, icke-svensk, lite-svensk och det värsta icke-rätten-till-att-vara-svensk. Det skrämmer mig att det finns de som anser sig ha rätten att bedöma vem som är vad eller vem som inte får vara vad man vill. Det skrämmer mig att en liten kille som tror på Allah inte själv ska få välja om han vill kallas svensk eller ej och när han på klockren svenska frågar mig om jag tror att han får åka tillbaka efter valet så fryser rädslan i mig till is. 

Magiska dagar!

Ibland varken behövs eller finns det ord utan ibland får bilderna tala för sig själva. För evigt kommer den första helgen i september 2018 finnas i djupet av mitt hjärta och i mitt minne för att kunna plockas fram närhelst det behövs eller önskas. En magisk helg, ljuvliga dagar i trevligt och kärt sällskap. Återhämtning och laddning av batterier och framförallt suga ur det sista av denna vår ljuva sommar.

Stolt och berörd!

När jag öppnar min Facebook, ser jag att jag blivit taggad i ett inlägg. Lite nyfiken blir jag allt och klickar vidare för att stilla den nyfikenheten. Inlägget är ett grattis och själv blir jag lite tagen på sängen för att jag själv inget hört. Jag gratuleras till att återigen vara nominerad till Guldäpplet. Detta är ett mycket ärorikt och prestigefullt pris. Listan över de nominerade är ca hundra namn lång och där mitt ibland dessa enormt kompetenta och fantastiska pedagoger, återfinner jag mitt namn. Jag måste medge att känslan är hisnande när jag ser mitt namn i detta sammanhang och bland så många namn jag känner igen som personer som på ett mycket positivt sätt utmärker sig inom skolvärlden. Att få vara en del av detta och att någon/några tycker att mitt namn platsar där berör mig djupt. Jag är så innerligt tacksam för alla de fina människor runtom som trott på mig, haft höga förväntningar på mig och gett mig förutsättningar för att utveckla mig, mina kompetenser och mitt kunnande. Jag är en del i ett sammanhang och ur det sammanhanget skulle jag inte vara den jag är. Den tilltro och det förtroende jag möts av varje dag, av kollegor, elever och sist men kanske mest min rumskollega, ger mig näringen till att brinna för utveckling och förändring. Absolut är det coolt, häftigt och en otrolig boozt att bli nominerad till detta fina pris men den riktiga belöningen får jag varje dag när någon lyckas ta sig över tröskeln med hjälp av en liten putt från mig.

Ett år sedan - redan!

En dag satt han där på diskbänkskanten, yngsta sonen, och berättade att vi skulle bli farmor och farfar. Det är svårt att hitta ord som kan beskriva den känslan som uppfyller en. Lyckan och värmen som långsamt sprider sig inombords och bara omsluter allt. Tiden står stilla och rusar samtidigt. Och som vi väntade och längtade! Redan innan du såg dagens ljus såg du till att få massor med uppmärksamhet och när du väl kom så är du självklart vår medelpunkt. Idag för ett år sedan kom du till oss och sedan har ingenting varit sig likt. Himlen är blåare, stjärnorna är fler och lyser klarare, solen värmer aningen mer och ditt leende får alla att smälta som glass i sommarsol. Idag fyller du ett år, allas vår Hilmer och vi har firat din födelsedag på ett sätt som är oförglömligt för oss alla som var med. Det var ingen tårta, inga paket, inga ballonger men massor med kärlek och omtanke. Såklart ska vi fira din ettårsdag precis som sig bör, med dunder och brak och allt som hör barnkalas till. Men idag kraftsamlade dina nära och kära för att du och dina fina föräldrar ska få sätta ett alldeles eget bo. För alltid kommer vi att minnas denna din första födelsedag, hur vi åt pizza sittandes på golvet, hur äntligen regnet kom och fullständigt vräkte ner över stan och hur vi alla slet tillsammans i värmen. Det känns tryggt att veta att du har så många goa, fina människor runtom dig, som finns där inte bara vid fest utan även när hjälpen behövs som mest. Du är så älskad Hilmer, så efterlängtad och knyter oss alla tillsammans i vår kärlek till dig. All lycka, all kärlek, massor med stora, varma kramar och ett ännu större grattis på din 1-årsdag, Hilmer. Älskar dig till stjärnorna och tillbaks!

Hjältar!

Min man är min hjälte, ja just nu är han inte bara min hjälte utan också en samhällshjälte. Tillsammans med många andra samhällshjältar ser han till att hålla den förrädiska elden i schack. Han är nämligen deltidsbrandman och i dessa torra, sommarvarma dagar har han och hans kollegor fullt upp. Medan de flesta av oss semesterfirare njuter av sol, värme och bad, sliter de i skog och mark. Kan tänka mig att de, tillsammans med bönderna, är de som mest längtar efter regn. Dag som natt kämpar de i full mundering mot en kraft som är svår att övervinna. Mat och sömn är en bristvara men humöret verkar det inte vara fel på. De få korta stunder han är hemma äter eller sover han, vilket jag tror att de alla gör. Och jag klarar mig! En gång på världen kunde jag ändå se mig själv lite som en hjälte eftersom jag lånade ut min man och framförallt mina barns far, på semestern, på julafton och nyår, sportlov som påsklov. Idag har jag vuxna barn men jag vet att därute finns det en massa barn och fruar/män/sambos som väntar, väntar med maten, är oroliga, får ställa in det planerade och de är också hjältar. Det är de som får allt att fungera i vardagen och finns där och tar emot de trötta, slitna, hungriga som gör det jobb som faktiskt är ovärderligt. Så otroligt tacksamma vi ska vara över de som var tredje vecka offrar sin lediga tid, sin semester, sin familjetid för att rädda oss alla från katastrofer och bränder. Men stort tack också till er i familjen som lånar ut pappa/ mamma och håller ställningarna i vardagen.

Politik!

Vart vi än vänder oss så möts vi av politiska budskap. Någon tycker si och någon tycker så. Det enda gemensamma tycks vara att de till varje pris ska tycka olika. Jag kan tänka att det inte vore så svårt att tillsammans komma fram till det som är det bästa för Sverige och ALLA dess invånare. Men se det verkar inte som om det är möjligt. I debatten som översköljer oss handlar det om vilka som går upp och ner i oppositionsmätningar och vilka som säger vad om vem. Som väljare skulle jag hellre få höra att alla försöker enas kring frågor som faktiskt behöver förändras och förbättras. Jag är ingen politiker och jag kan inte ens skryta med att jag är politiskt insatt eller aktiv. Tyvärr är jag en person som byter kanal när partiernas olika talespersoner debatterar just för att jag har så svårt för deras brist på respekt för varandra. I sociala media blir det än tydligare och näthatet har ett fäste och frodas i flödena. Det skrämmer mig och det skrämmer mig att politiska frågor handlar mer om åtgärder än om förebyggande. Jag är inte korkad utan jag förstår att saker bör åtgärdas men i mitt huvud bör där finnas en plan också för hur vi förebygger. Luddigt kanske men ett exempel är att vi behöver fler poliser, bland annat för att stoppa det fruktansvärda våld som rasar. I samma andetag vi säger fler poliser borde vi också lägga fram en plan på hur vi tänker att vi faktiskt kan förhindra och förebygga. Hur kan vi nå och möta de människor som är i riskzonen för att hamna i detta och vad krävs i resurser för våra barn och ungdomar? Jag skräms också av politiska krafter som delar in oss människor i vi, ni och dem och som vill begränsa rättigheter för framförallt dem. Klumpen i min mage växer till ett illamående när jag läser om abortfrågan eller adoptionsrättigheter. Det är begränsade frågor som många inte bryr sig i, de har egna barn eller vill inga ha. Och det är just det som skapar min oro, att det börjar där. Det börjar med begränsningar för vissa men var slutar det och vem ska ha makten att avgöra vem som har rätt till vad? Oavsett politiskt parti så har de frågor som jag inte håller med om och åsikter som jag instämmer i, men aldrig kan jag stå för, rösta för eller sluta kämpa för att alla människor har lika värde, har samma skyldigheter och har rätt till lika rättigheter.

Första gången!

Lyssnar till Magnus Ugglas "Första gången" fast i Miss Lis tappning och det slår mig att tiden när våra barn upplevde allt för första gången, är förbi. I alla fall som barn eller ungdom och under överinseende av oss föräldrar. Våra barn är vuxna, allihop, och deras "första gången" är utifrån egna val, beslut och liv. Samtidigt inser jag att "första gången" efter något eller någon som vi förlorar är också en del av livet. Stora helger som till exempel midsommar blir saknaden väldigt stor efter de vi en gång mist och ligger förlusten alldeles nära så blir det för "första gången" utan. Jag saknar alltid min mormor och morfar vid högtider, kanske för att vi ofta tillbringade dessa tillsammans. Midsommaraftonskväll i deras veranda, "sommarstugan" som mormor sa, med jordgubbar, sockerkaka eller både och, i en somrig jordgubbstårta. Smultron i deras slänt, sallad, persilja och små morötter i grönsakslandet, långfil, rökt sidfläsk och doften av sommar och äppelblom. Kanske är det åldern som gör minnena vemodiga och påtagliga eller när sorg och saknad kommer nära. Tanken på förgängligheten blir till tankar om livet och att "första gången" inte bara hör ihop med livet framför oss utan också att överleva efter förlust.  Men också att någon gång är den sista vilket är svårt och smärtsamt att inse. Att leva i nuet, njuta av dagen, ta allt som det kommer är lätt att säga men är svårt när tankarna blir vemodiga, saknaden stor och minnena överväldigar en. Och ändå är det minnena som ger tröst och att få vara med om någon skapar minnen för livet.

Första gången med Miss Li.

Lära för livet!

Varje dag lär jag mig något nytt. Förhoppningsvis är det lärdom för livet men likväl hoppas jag på att jag lär om och nytt hela livet ut. Vid 55 års ålder inser jag tydligare än någonsin hur lite jag egentligen vet eller såklart hur mycket jag inte vet. För mycket kan och vet jag, det är också en insikt som kommer med åren men det är med kunnande som det halva glaset. Är glaset halvtomt eller halvfullt? Jag kan massor men det finns också så mycket mer att lära. Det är inte alltid som jag aktivt söker kunskap, ibland får jag den lite på köpet och den är absolut inte mindre värd för det. Sedan september har jag läst en utbildning via Karlstads universitet, "Nyanländas skolframgång". Det har varit otroligt berikande och intressant. Litteraturen har öppnat upp för nya perspektiv, infallsvinklar och insikter om utveckling och förändring. Dock har jag känt att det har varit i möten med studerande kollegor som jag fått mest påfyllning. Givande diskussioner, utvecklande samtal blandat med härliga skratt och glada tillrop har varit kryddan under denna tid. När jag summerar tiden bakåt och nöjt konstaterar att det är över och godkänt, finns där en lättnad men som alltid när något tar slut infinner sig en känsla av vemod och saknad. Och ärligt är det inte pluggandet, läsandet och skrivandet som jag kommer att sakna utan de härliga och intressanta kollegor jag fått lära känna på den här resan. Men som någon sa idag: "vi lägger till varann på Facebook så blir vi vänner på riktigt".

Sol & boozt!

Ingen kan ha undgått att känna av den underbara sommarvärmen som drabbat oss. Solen skiner som aldrig förr så här i maj. Vi väntade och väntade en lång vinter och framförallt efter en grönskande vår och vad fick vi? Jo, högsommarvärme och medelhavsklimat! Lite undrande och med andan i halsen känner jag en fånig rädsla att solens strålar inte räcker ändå fram till midsommar och kommande semester. Minns känslan som barn när jag kände första kyliga höstaningen, hur jag trodde att det aldrig mer skulle bli sommar. Nu blandas glädjen över den blomstertid som kommer eller mer den som redan är här, med paniken över att den ska blomma över och förbi. Visst är det lite barnsligt men tack och lov har jag förstått att jag är inte ensam i mina farhågor. Normalt är jag ju en ganska positiv person med optimism som både min styrka och svaghet och det lutar jag mig emot nu och tänker att det ordnar sig.
Från sol och sommar, som i sig är boozt, till värsta boozten på inom tiden av mindre än en vecka. Först en Stockholmsresa som innehöll guld och brons i form av priser för bloggandet på vår skola. Tillsammans med bästa kollegor och helt fantastiska elever blev det en dag att minnas - länge eller till och med hela livet som eleverna sa. Ovanpå det ett födelsedagsfirande med min nära och kära, de som tankar mig med kärlek och energi, de som är det finaste och bästa jag har. Som grädde på moset eller i kaffet så stämmer skolans underbara ungar, i år 5 och 6, unisont upp i "ja må du leva" i matsalen och detta bara för mig. Med tårar rinnande nerför mina kinder får jag sedan motta en lång kö av kramande elever. Och jag kan ärligt lova att inga priser eller utmärkelser i världen kan vara mer värt.

En morgondag!

När vi förbereder oss för natten, vi borstar våra tänder, tar det där sista glaset vatten och säger god natt till varann så förväntar vi oss en morgondag. När vi säger hej då, vi ses snart så menar vi kanske en annan dag. När vi skjuter upp saker oavsett vad det är, de tråkiga måstena eller den där inbjudan eller besöket, så tänker vi att det får bli i morgon eller en annan gång. När vi ska börja träna, promenera, gå ner i vikt, börja ett nytt, nyttigare liv eller någon annan förändring så tänker vi att det blir en dag i morgon också. När så allting förändras påminns vi plötsligt av hur förgänglig den där morgondagen kan vara. I ett ögonblick kan den vara ett minne blott och inte ens det. Vi påminns om hur viktig var dag är och att vår morgondag är en gåva. Morgondagen i morgon är dock en dag vi ska ta oss igenom. Det väntar en tung, svår morgondag för många. En sorgens dag, en morgondag som vi kommer bära med oss som en saknadens dag, men också en minnenas dag. Vi ska minnas och hedra ett liv som gjort skillnad för många och betytt än mer för än fler. Men vi ska också vårda och värna om oss som finns kvar. Öppna upp, finnas till och kanske kan vi med varandra som stöd möta morgondagen och också morgondagen därpå tillsammans. Det är svårt att stå bredvid, vilja hålla om, vilja vara stöd, kunna säga de rätta orden men framförallt bara finnas där. I mitt hjärta håller jag er ändå, ömt och innerligt och i mina innersta tankar finns ni hela tiden.

Tjejerna i korridoren!

Jag vet att jag är lite tjatig men det tål att upprepas, jag älskar mitt jobb och trivs hur bra som helst. Det är inte alltid solsken och det är inte bara sött i godispåsen men det är just blandningen av salt, sött och lite surt som gör mitt jobb så spännande, utmanande och roligt. Det finns ingen dag som är den andra lik och ibland inte ens timmarna. Mitt jobb är varierande och aldrig långtråkigt. Klart så finns där dalar, men då vet en ju säkert att där det finns dalar finns det toppar. Och för det mesta känns topparna fler och till och med högre än vad dalarna är djupa. Rent bildligt förstår säkert alla att den ekvationen inte går ihop men jag har heller aldrig varit särskilt bra på matte. Hursomhelst så trivs jag med mitt jobb, med mina kollegor och förstås och framförallt mina lektioner med eleverna. Där är en massa möten med människor som hela tiden får mig att lära mig nya saker, utvecklas, utmanas men också att flamsa och tramsa med. Ibland ekar skratten högt, skämten hamnar lägre än vi tänkt och förtroenden blandas med filosofiska livsfrågor och pedagogiska funderingar. Vi är en salig blandning, vi på kontoret, var och en med sin bakgrund, sin kompetens och alla delar vi med oss av varandra. Trots arbetsbörda, aningen press, ett och annat missöde så är humorn och gemenskapen bara ett kliv ut i korridoren, i den ganska obekväma men ack så mysiga fikasoffan och allt bara för att de finns, de fantastiska tjejerna i korridoren - varje dag. ❤

Irriterad!

Irriterad, ja faktiskt till och med förbannad! Det är inte jätteofta som jag använder sådana kraftuttryck och särskilt inte i skrift men nu krävs det starka ord. Jag är en bokälskare, en sann vän av litteratur och orden, de svenska orden är för mig som färgerna på konstnärens palett. SAOL har varit min ledstjärna så långt tillbaka jag kan minnas. När vi löste korsord och gick bet eller behövde kontrollera orden när vi spelade Alfapet, hur skulle vi ha klarat oss utan SAOL. Lyssna bara på högtidligheten i Svenska Akademiens ordlista. I min begränsade värld var Svenska Akademiens ord lag men också kulturens omfamnare. På de aderton stolarna satt de intellektuella, de som var författarnas författare. De nästintill gudomliga och oftast helt obegripliga men ändå med guldglans. Nu är dock glansen flagnad, stolarna omkullvräkta och kvar står en innersta krets som har infekterat sig själv. Jag känner ingen av dessa aderton, har inte träffat någon av dem personligen. Min uppfattning har jag fått genom media av olika slag, artiklar, tidningsrubriker, tv-intervjuer mm mm. Jag går på min magkänsla när jag väljer sida och tar ställning för det goda mot det onda. Allting är aldrig svart eller vitt men i detta fall är det solklart för mig. När någon väljer att offentligt kränka sin kollega och dessutom anser att en man som är anmäld för övergrepp och våldtäkt är en förebild och en gentleman då kan jag inte se något grått och än mindre gott. En stark kvinna däremot, som med högburet huvud lämnar sina uppdrag för akademiens skull och dessutom är diskret och välformulerad i sina uttalanden till massmedia har mitt fulla förtroende, för att inte tala om respekt. #Metoo står numera inskrivet i SAOL men uppenbarligen är inte innebörden klar för alla vilket ger en unken eftersmak och oro vad som döljs i dunklet. Hursomhelst så trots att min knytblus endast är symbolisk är den mitt stöd till starka kvinnor. Kvinnor som vågar driva på och ifrågasätta, förnya och ställa krav och då framförallt till den fd ständige sekreteraren som är en av dem som gör skillnad.

En sekund i taget...

Det är de små stunderna som gör det. Ögonblicken som skapar minnen, ger oss återhämtning, kraft och styrka. Stunderna av lycka, kärlek och glädje. Men också är där stunder av sorg, smärta och saknad. De lyckliga ögonblicken springer förbi ibland och vi mäktar inte med att fånga dem i flykten. Vi märker mer av dem när de uteblir eller i alla fall blir vi mer observanta på dem när vi befinner oss i stunder av sorg och smärta. Mitt i allt mörker hör vi ett barnaskratt, får en varm kram eller möts av omtanke och kärlek och något spirar inom oss trots den sorg som förlamar oss. Visst är vissa ögonblick obegripliga, det ofattbara ofattbart och ingenting blir någonsin sig likt igen. Vi som står bredvid vill hjälpa, vill omfamna, finnas där för att åtminstone ge ett ögonblick av tröst. Så småningom kanske dessa ögonblick blir till stunder som vi tillsammans kan finna kraft och återhämtning i. Just i detta nu finns bara ett nu och en sekund i taget och med kärlek , omtanke och omsorg blir också de till dagar, månader och nya ögonblick att ta tillvara på.

Lamslagen!

Vi pratar så mycket om livet och ta tillvara på tiden och njuta här och nu. Det är så lätt att säga och självklart menar vi det, där och då. Vad är då livet? Ja det är ju dagarna som rann, som någon poetiskt uttryckt det, och dagarna som kommer, om de kommer.  Tvätten, matlagningen, räkningarna och alla måsten, är det livet? Krig, brott, våld, rädsla och sorg, är det livet? Vem är den som ens kan svara på frågan om vad livet är? Ditt liv är ditt och mitt liv är mitt. Vi har fått det till låns och ibland kan vi inte ens påverka det själva. Det händer saker, på ett ögonblick kan allt förändras och då kan vi inte hålla kvar just det där ögonblicket. Det är som en resa, där vi är passagerare och egentligen inte har en aning om varken färdväg eller slutdestination. Eller ja, vi vet ju hur resan slutar till slut men vi vet inte var, när eller hur. Våra medresenärer får dock fortsätta sin resa på nya vägar och mot nya mål om än med sorg i hjärtat och en tomhet i själen. Det finns ändå en tröst i att få ha varit med på samma resa, fått dela sorg och glädje och att sorg bleknar så småningom till fina minnen. De vi älskar och har älskat finns alltid inom oss och det är inte vad vi gör på resan som är det viktiga utan att vi är tillsammans.

Trollspö!

Vissa dagar och stunder önskar jag att jag kunde trolla. Vifta med ett magiskt trollspö, uttala de förlösande orden: "abrakadabra, hokus filijokus pokus" eller varför inte: "Sesam öppna dig!" Såklart inträffar denna önskan när jag själv inte räcker till. När jag är maktlös eller helt enkelt kommer tillkorta. Mina efterlängtade magiska egenskaper har inget med rikedom, skönhet eller evigt liv att göra utan bara en iver att kunna hjälpa, stötta och förändra till det bättre, genom att i ett trollslag kunna fixa. Nu är det ju inte så, om någon tror det, att jag på allvar sätter min tilltro till magiska trollspön eller filijokus-ramsor. Nej, jag vet alltför väl att det krävs tid, möda, kraft och energi för att förändra, utveckla och förbättra oavsett vad vi pratar om. Vill jag renovera hemma krävs planering, inköp, och förberedelse innan det praktiska arbetet ens kan påbörjas. På jobbet krävs organisation, struktur, kommunikation och samarbete innan vi ens sätter upp de mål vi ska arbeta mot. Och oavsett hemma, på jobbet eller varhelst annars vi vill bryta nya vägar så finns där en faktor som är svårare att påverka än det är att drömma om trolleri och det är tiden. Tiden är där, 24 timmar per dygn, varken mer eller mindre. Vi får inte igen den och vi kan inte se in i den utan bara se tiden an. Inget hokus pokus idag och inget magiskt trollspö men slutsummerat blev det nog en rätt bra dag om än lång och händelserik. I morgon är en annan dag!

Vissa dagar!

När man summerar vissa dagar kan de kännas som om de varat en vecka eller så. Att se tillbaka på dagen och fundera på om det verkligen var i morse vi hade det där givande samtalet i expeditionskorridoren. Sken solen idag eller vilken dag var det? Eller när eleverna protesterar högljutt för att slöjdlektionens åttio minuter går fortare än alla andra lektioner och en undrar om det var idag eller igår. Var det idag som det ramlade in elever i slöjdsalen för att få hjälp med lösenord till nätverket eller komma in i Teams samtidigt som It-killen väntade utanför för att lämna över ett par datorer? Det där dokumentet som skulle fixas och som hela tiden blev framskjutet var det senast i morgon som det skulle vara klart eller... Mötet som vi skulle ha imorgon och som blev inställt och som vi idag hade träff inför, hur blev det med det? Skickade jag mailet, la jag paketet på posten, strök jag på listan och var jag på mötet med IT-ansvariga? Såklart! Jag mötte också gamla elever i omgångar som vinkar och en kille som jag hade i slöjden för så där en tolv år sedan. Han kommer cyklandes förbi när jag precis lämnat kommunhuset och glatt ropar han: "Hej Veronie!" Om inte min dag var gjord innan så blev den det då. Innan jag vände hem tog jag svängen förbi mor och far för att samla lite kraft vid deras härd. Hemma i soffan fixar jag till det där blogginlägget, skickar ett par mail, kollar sociala medier och avslutar med att toppa denna lååånga, braiga dag med ett ännu längre telefonsamtal med den finaste människan jag känner - min dotter. Nu tar jag kväller och samlar kraft inför en ny vecka imorgon torsdag.

Kvinnor kan!

Idag är det torsdag, det är 8 mars och det är den internationella kvinnodagen. Jag skulle kunna skriva om hur konstigt det är att vi behöver en sån dag eller om hur jag önskar att jämställdställsfrågan var en inte-fråga eller om hur jag ser på debatten kring lika rättigheter för man respektive kvinna. Dock vill jag förmedla något som jag råkade ut för på jobbet häromdagen, det hör till saken att jag är IKT-ansvarig på min skola. Vi hade ute en kille, på riktigt en kille eller ung man kanske mer riktigt, som skulle hjälp oss med vår kopiator. Den är kopplad till vårt nätverk så han vände sig till några av mina kollegor och sökte efter "IT-killen" på skolan. Han får då frågan om det nödvändigtvis måste vara en kille och han svarar att det alltid brukar vara det. Kollegan blir lite upprörd och tycker nog att "skrivarkillen" var aningen fördomsfull. Samtidigt flikar en annan kollega in: "Här på skolan heter "IT-killen Veronie!" Innan "skrivarkillen" hinner få tag på mig får jag detta berättat så när vi möts sträcker jag fram min hand och säger: "Det är jag som är "it-killen!" Hans min är värt att betala en slant för vill jag säga. Inget elakt ment! Jag tror dock att vi gjorde skillnad, jag och mina kollegor, en liten men ändå. Han kommer aldrig mer att fråga efter "IT-killen" utan faktiskt tänka att det kan vara en "IT-tant".

Ord på vägen - bröllop 3/3 2018

Idag är er stora dag och ni två blir ett.
Som vi detta har önskat och nu så har det skett.
När vi blickar bakåt så var det redan då -
tydligt för oss andra att det skulle bli ni två.
Nu har ni tagit steget att inför alla här,
svära evig trohet med allt vad det innebär.
Intet nytt under solen att det faktiskt är ni två,
som ska rida ut i stormar och grusiga vägar gå.
Ni har redan haft några dalar
men också levt i kärlekens rus.
Nu väntar familjeliv o vardag,
blöjor och kanske ett hus.
Men det är ju ändå det som är livet - 
vardagen den grå.
Och ni får se till att tillsammans
måla himmelen blå.
Allt är inte bara sött eller surt och
allt är inte bara salt.
Kryddor finns där många,
se bara till att dela på allt.
Bär varandras bekymmer, luta er mot varann.
Älska när det skymmer och så ofta ni bara kan.
Gräla lite, gråt en skvätt och tyck inte lika om allt.
Håll om varann och särskilt när det blåser kallt.
Tänk efter före och dela varandras innersta vrå.
Håll lågan brinnande även om det frestar på.
Somna aldrig osams och lär livets stora gåta,
då kommer ni att älska glömma och förlåta.
Det finns massor jag skulle vilja säga
men orden är så små.
för hur glad jag är för detta och
hur mycket jag älskar er två.

Lycka till!

Bröllop

Tror aldrig riktigt att jag förberett mig ens i tanken på mina barns bröllop. Dop, födelsedagar, högtidsdagar, skolavslutningar och studentexamen absolut. Där tog det nog stopp.  Allt gick så fort eller det kanske det inte gjorde men i mitt huvud gick det från att ni var nyförälskade tonåringar till att vara ett blivande brudpar. Tiden däremellan bara försvann. Jag minns så väl första gången. Ni kom till mig på jobbet, ritade figurer på svarta tavlan och ni var så fina. Jag fick tussilago att sätta i vas och jag var såld för alltid. När ni gick hemåt såg jag er utanför - vandra hand i hand och mitt hjärta smälte. Det finns så många minnen, fina som när vi var på västkusten, klättrade på klipporna och fotade. Där finns också minnen som kanske inte är odelat positiva men var det som förde oss så nära tillsammans. Det var en natt vi aldrig glömmer men som också är den natt när våra liv förenades för all tid och evighet. När jag ser min son se på sin blivande ser jag kärleken emellan mina barn. För det är så för mig - ni är mina barn och jag älskar er så mycket. Idag när ni stod där i kyrkan och lovade evig kärlek i nöd och lust då sprängdes mitt hjärta av lycka och den kärlek jag känner till er är oändlig. Jag önskar er all lycka, all kärlek och var rädda om varandra.

Mor & dotter!

Vi har lyckan att njuta, av att vara nära, i ömheten och det innerliga. Att vara här i nuet och ändå spara det i minnet, stunden som är du och minnet som blir vi.
Sida vid sida, samtalen, pladdret, den kärlek som är och den tid som är vår. Sinnenas förnimmelser blir till medvetenhet om minnenas förgänglighet. Vi vill spara i en ask, i ett ord, en sång eller doft. Här är den tid vi har och som vi vill ska komma igen - i tanken, i viljan att det ska upprepas, upplevas åter och återigen.
Jag andas dig, är din vardag om än med guldkant. Du är min värld, mitt allt, mitt bättre jag och min ödmjukhet inför livet och den evighet som är bortanför. Det finns en förundran i den kärlek jag känner inför dig och den lycka av att du är en del av mig. Älskar dig till rymden och tillbaks, Juliette.

En oemotståndlig tjej och en bra dag!

Späckad dag, högt tempo med arbetsuppgifter som avlöser och faktiskt överlöper varandra. Det går i ett och inget är det andra likt. Men, så kul det är! Fartfyllt, inspirerande, energiskt och så fantastiskt roligt. Och som om det inte vore nog så finns där en hel drös med härliga människor. Idag mötte jag en av dem, hon med det ständiga leendet, den där aningens lite fräcka anspelningen och med ett skratt som smittar som värsta influensan. Leendet var inte lika brett idag och hon såg ut som om hon skulle behöva andas lugnt, djupt och länge. Vi pratade bort en stund, kikade på lite grejer i datorn samt fixade och donade. Så här fortsatte min arbetsdag, mer datorkrångel (läs skrivarkrångel), nåt lösenord här och en inloggning där, fel webbläsare och fel inloggning och ingen skrivare alls. Avslutningsvis blev det då äntligen lite slöjdtid i slöjdsalen och plötsligt kom eleverna från fritids och var lite sugna på att hänga hos mig och vad kan vara mer ok än det. Hursomhelst har jag känt en tung kropp hela dagen, trött och hängig och det passar ju aldrig, de där sjukorna. Insåg dock att morgondagens Karlstadtripp kanske blir till sängliggande i stället. Precis när jag ska till att ta kväller så plingar det i min mobil. Det är från henne, denna glada, härliga, underbara människa! Hon skickar ett pm i Messenger och jag blir tårögd av glädje och värme när jag läser det hon skriver till mig.
Jag är så innerligt glad att denna härliga tjej bara finns runt hörnet om och när jag behöver en kram. Även om influensan ligger på lur gav detta pm en varm kick och det är det som kallas healing, Helena.

Maria Dufva

Vem är Maria Dufva? Ja, rent personligen vet jag inte vem hon är. En kvinna i 40-årsåldern (själv sa hon 44 vilket är svårt att se), snygg, trevlig, social men framförallt oerhört intressant och kompetent. Hon är kriminolog och har jobbat med barn som utsatts för brott och då med brott på nätet som specialitet. Hon föreläser numera på heltid ute på skolor för barn, för föräldrar och skolpersonal. och har också skrivit en bok som rör barns säkerhet på nätet "Mitt barn på nätet". Idag gästade hon vår skola och träffade våra elever i år 4 - 6 samt hade under kvällen en föreläsning för oss skolpersonal och inbjudna föräldrar. Två timmar av explosiv information om vad nätet kan göra med våra barn om vi inte finns där och bryr oss. Eller som hon upprepade gånger säger: den människan som gömmer sig bakom Internet. För det är ju inte paddan, mobilen, datorn eller Internet som är problemet utan det är just de människor som gömmer sig där bakom, i dunklet, lurar på sitt byte och rovfiskar. Uppger sig för att vara någon annan, hotar, mutar och kanske värst av allt; bryr sig när ingen annan gör det. Maria smattrar fram exemplen och utan att ge smaskiga detaljer får hon oss obehagliga till mods, inse allvaret och förstå det ansvar som vilar på våra axlar. Våga prata med era barn, skapa relation, sätt gränser, var intresserade, bry er om vad barnen gör på Internet. Hennes uppmaningar och pekpinnar är precis vad som behövs för att vi överhuvudtaget ska kunna ha en chans mot det "onda" som finns därute. Hon är som en riddare med höjd lans men istället för egen rustning försöker hon rusta oss och våra barn inför mötet med Internet. Hela hennes föreläsning genomsyrar gediget engagemang och kompetens kryddat med humor och personliga anekdoter. Som ett fyrverkeri lämnar hon ingen oberörd och jag är säker på att den låga Maria spred ikväll fick många av oss att gå hem betydligt mer upplysta och beredda att ta det ansvar som krävs. Tack för en fantastisk kväll och för att du orkar stå upp för allas våra barn.

En ny liten pryl!

I försenad julklapp fick jag en liten svart box med spännande innehåll. Det var äldsta sonen som noterat att mitt fotointresse kunde få lite hjälp på traven. En liten svart klämma med en tillhörande lins gör att jag kan ta bilder nära, väldigt nära. Så nära att jag faktiskt allt som oftast snuddar det jag vill fota vilket i och för sig är mindre bra. Hursomhelst så kläms denna lilla pryl fast över mobilkamerans lins och makrovärlden finns där i mitt blickfång. Så spännande och kul att utforska. Efter flera dygn i vinterkräksjukans våld är det också precis det jag orkar och mäktar - en mycket kort fotosession utanför i den lite bleka januarisolen. På darrande ben med lite kylbitna fingertoppar låter jag mig hänföras av naturens skönhet i det lilla, nära. Rehab när det är som bäst.