Ensamhet och väntan!

Att få vara ensam en stund, tänka sina egna tankar eller inte tänka alls är något vi alla behöver, tror jag. Ensamhet behöver inte alltid vara något negativt, men visst är självvald ensamhet något helt annat än ensam ensamhet. Att vänta är också tudelat, att vänta på något gott, att ha något att se fram emot behöver vi alla ibland för att stå ut med den grå vardagen. När väntan stannar upp en själv, blir till ett hinder och något självklart för andra då är väntan inte så fascinerande längre. Ibland är väntan en transportsträcka vilket kan vara helt ok men när väntan förväntas av en då blir det som ett vakum som inte leder till annat än  frustration. Tiden står inte stilla för att vi väntar men heller går aldrig tiden så fort som i väntan - på något gott. En självvald ensamhet får tiden att flyga och när en är ensam på riktigt då går klockan i snigelfart. Tillvaron är komplex och vi med den. Tiden går oavsett ensamhet eller väntan och vad är väl en bal på slottet och inget är som väntans tider...

Det är ok att vara trött!

Träffade en man idag. Han var trevlig men tittade smått oroat på mig med huvudet aningens på sned. - Du ser ändå rätt bra ut, sa han och log. Det är inte varje dag som en får antydan till komplimanger av yngre män så jag log lite rart och tackade.  - Men du är inte frisk och borde ta det lite lugnt, tillade han vilket fick mig tillbaka till verkligheten och USÖ på ett ögonblick. Efter några nålstick, reflexkontroller, sjukskrivningserbjudan och en hel del förmaningar fick jag till slut en tid för återkoll. Och innan jag gick sa läkaren igen att det är ok att jag är trött, det är till och med normalt i mitt tillstånd. Vad nu det betyder. Han till och med pekade med hela handen och sa att jag ska det lugnt och vila när jag är trött. Skönt ändå att veta! Fast jag tar en dag i taget så får vi se hur det går med tröttheten och vilandet. En kan ju inte göra allt på en gång!

"Snurror"

Fullt av "snurror" i huvudet nu. Ska jag -ska jag inte? Kan jag eller "jante"? Blir det bra eller blir det bättre? Frågorna snurrar och svaren hänger efter som i en svans. Och de är tyvärr inte alltid desamma och definitivt alldeles för många att välja på. Alla förändringar förändrar men det är oklart om det blir till förbättring eller inte. Fast visst är det ändå spännande att det snurrar lite, för tänk om det stod alldeles still och allting var sig likt hela tiden. Det mest ultimata är dock att det nya på något sätt får en plats tillsammans med det gamla. In med lite nytt och bort med något gammalt, invant. Utveckling kallas det väl och är nog den bästa förändringen man kan tänka sig. Nåväl, vad är väl en liten förändring i livet mot det som pågår i en annan del av världen? Eller för den skull överallt! Som sagt lite "snurror" kan sätta sprätt och faktiskt vara till godo.

Summa summarum!

Tre dagar kom och gick i en fart som var av Ferrarikaliber. Att göra Prag är som att ha en blandad godispåse med alla favoritpraliner. Man stoppar ner handen och tar upp något alldeles förträffligt gott. Att sedan få uppleva denna ljuvliga stad med härliga och underbara kollegor överträffar till och med förväntningarna. Dessutom valde Prag att visa upp sig från sin  mest fantastiska solsida. Tänk att sitta ute i solen och ta en honungskaka med cappuccino - i november. Många steg har det blivit, en och annan shoppingpåse,  Eiffeltornet, spårvagnsåkande och många glada skratt. Lite tokigheter hör till och det kryddar bara lite extra. Vi fick också en härlig kväll med hela gänget. Och ja maten var sådär men stämningen desto godare. Som sagt lite smolk ger gemensamma minnen. Sista dagen fylldes från tidig morgon till sen kväll och då är det inte konstigt att man somnar med lampan tänd och telefonen i hand. När jag summerar resans höjdpunkter utan inbördes ordning så är mitt sällskap under dagarna två av de goda pralinerna, Edvina som har ordnat är såklart en annan, Birgittas glittrande på kvällen som var tillägnad henne och Eriks och Gunillas alldeles utomordentliga sätt att ta rodret samma kväll var ytterligare godbitar att minnas. I alla möten, i alla sammanhang så har också alla skratt och glada tillrop varit som färgglada karameller. Många minnen att dela med goda kollegor och vänner. Oops! Jag höll på att glömma lyxpralinen, mina 20 meter metallwire, som är lite av ett internt skämt. Visst längtar jag hem men visst ser jag fram emot att möta dessa på arbetet igen och bara det är ju fantastiskt att kunna känna.