Åter i den Pragtfulla staden!

Så vilar då fötterna efter en lång dag. Men vilken härlig dag! Sommartid som övergår i vintertid samtidigt som klockan står på alarm och bussen ska gå. Det är som gjort för dålig sömn och försovning men icke sa nicke. På plats, i tid tillsammans med alla fantastiska kollegor. En bussresa och flygtur senare står vi på tjeckisk mark och Prag ligger för våra fötter. Eller snarare våra fötter lägger sig för Prag. Lite mat, mexikansk och mycket god sådan för övrigt och sedan tog vi kurs mot gamla stan. Små underbara butiker att utforska och ett och annat inköp hanns med innan det var dags för en cappuccino och lite lyxig glass. Med ny energi i benen intog vi Karlsbron. Ljuvliga vyer i höstskymning och måste-selfies bland den oräkneliga turistströmmen. En spårvagnsresa tillbaka till hotellet, fotvila och en välsmakande pasta och dagen blev fullständig. Tack Catharina och Gunilla för en "jag-nyper-mig-i-armen" underbar dag.

Viljan gör lite mer än bara...

Det är ju något med mig och den där viljan som enligt Gud faktiskt är min alldeles egna, fria. Den där fria viljan är nog egentligen alldeles fantastiskt bra och jag tror på den. Att vilja är ju inte alltid lika med att det blir som man vill men det kanske blir mer av en önskan. Nej, viljan den styrs av en envishet utöver det vanliga. Något som driver en förbi och fram, ibland utan vett och sans. Vad gör den där viljan med oss? Jamen visst tar den oss över hinder , förbi vattendrag, genom forsar och över höga berg. Den får oss att ta ett steg till, ett pinnsteg högre och en bit längre. Vi pressar oss med vilje, för det är ju så det är, vi vill. Vi vill högre, längre, få mer gjort på kortare tid och få uppskattning och känna att vi duger. Men, så dyker det där förargliga "men" upp. Att tre små bokstäver kan stöka till det så. Men där är det och såklart tillsammans med "tänkom". Tänk om, gud förbjude, resten av en själv, varken fysiskt eller psykiskt, mäktar med ens egna goda vilja. När viljan är mer än kraften och energin och kanske helt plötsligt inte bara är odelat positiv. Det är då viljan måste användas och vändas till sunt förnuft. Ta en sak i taget, dagen som den kommer, sluta jonglera med alla bollarna i Ikeas bollhav och bara acceptera att viljan inte är lag. Den går att styra upp och ta kontroll över bara man har rätta ...

Äntligen fredag!

Så har ytterligare en vecka rullat på om än lite annorlunda mot vanligt.  Fast vilka veckor är lika och ser det inte alltid aldrig ut som det brukar. I alla fall är det snart fredag igen vilket jag har känslan av även på en måndag. Nu är det dock torsdag så fredagen är bara en ögonblink och en skönhetssömn bort. Dock är ju den sistnämnda väldigt långt bort. Nåja nu är min anledning till "äntligen fredag" inte för att arbetsveckan är över eller för att helgen väntar utan min anledning är tvärtom. Det är fredag, jag ska jobba och jag ska ha slöjd med världens bästa femmor. Och som inte det vore nog ska vi sjösätta vårt spännande projekt: "Traditionella slöjdtekniker möter modern teknik". Vi ska sy miljövänliga kassar i ekologisk bomull med broderi och applikation. Som grädde på moset ska vi montera strömbrytare och led-lampor med konduktiv tråd och få det hela att lysa. Så coolt, så spännande och så sjukt kul. Är det konstigt att jag äntligen vill ha fredag. 

Världens bästa...

Ett slitet utryck, världens bästa... Kanske har det gått lite inflation i begreppet men ibland finns det inget som bättre kan beskriva just det. Världens bästa är ju något eller någon som en faktiskt inte kan tänka sig att det/den skulle kunna vara bättre. Klart allt kan bli bättre tänker många men ja, eller nej kanske inte. Åtminstone är det så vi kan tillåtas oss att känna ibland, att det finns världens bästa för oss. Jag känner ofta så och det kanske är förmätet tänkt men det är så jag känner. Min familj, vilka är världens bästa om inte de, för mig i alla fall. Mina nära och kära, min bästa vän som finns, tänker på mig och kommer med kakan när kaffet är påsatt, är också världens bästa. När jag kommer tillbaka till jobbet efter några dagars sjukdom och det känns som att kliva in i en varm, öppen famn, vilka kollegor är inte världens bästa då? Eller närmaste kollegan som "pekfingrar" mig att vara rädd om mig och ta det lite lugnare, kan det bli annat än världens bästa då? Och så sist men inte minst, den bästa "chef" en kan tänka sig. Omtänksam, förstående, lyhörd, tillitsfull och helt enkelt fantastisk eller bara rentav världens bästa.

Det man kan!

Ibland är det väldigt lätt att fokusera på vad en inte kan istället för att verkligen se vad som faktiskt är möjligt. När allt ställs på spets och man inte har så mycket val då först begriper en hur mycket vi ändå förmår. Det är nu inte så att jag har blivit fråntagen alla förmågor eller så men just nu är vissa saker något mer komplicerade än annars. Dock inser jag att begränsningen sitter mest i mitt huvud. Jag säger inte att det är lätt, jag påstår inte att jag inte tappar sugen men, ett stort MEN, jag försöker med all kraft hålla modet uppe. Och jag är så tacksam för det stöd mina närmaste ger, hur vi skrattar åt mitt snedvridna leende och hur de på alla sätt visar att de älskar mig, oavsett hur jag ser ut. Runtom mig finns massa människor som bryr sig om mig och det är en fantastisk känsla. Ärligt ska jag också säga att jag tar detta på största allvar. Jag hade tur, jag såg vad sjukhuspersonalen tänkte när jag kom in och jag inser att det kunde ha varit så mycket värre. Ändå ger det en tankeställare om hur nära det kan vara till att allt förändras och hur vi aldrig kan förutse vad som väntar runt hörnet. Jag tänker att jag ska bli klokare, ta vara på min tid, på mig och mina kära, vara närvarande i nuet och inte kasta blickarna för långt fram eller för den skull för långt bak. Framförallt ska jag låta dagen komma som den gör och ta vara på den utan att ha dåligt samvete för att jag ingenting fick gjort. Visst låter jag klok och lite som ett citat ur en "levlivetlitemerochfulltut-bok" men som sagt, jag tänker verkligen försöka fokusera på det som är möjligt även om jag får fortsätta att dricka kaffe med sugrör ett tag till.

Hur vet man?

Hur vet man vad saker beror på om det inte finns tydliga svar eller klara besked? Vad hänger ihop med vad och varför händer saker och hur kan vi förstå vad som händer? Med diagnosen Bel pares (ansiktsförlamning) i bagaget lämnade jag sjukhuset utan att vara ett dugg klokare, dock med medicin att lita till. Jag vill tillägga att jag blev mer än väl omhändertagen och bemött av all personal jag kom i kontakt med. Men som sagt någon bakomliggande orsak till mitt tillstånd kan inte uppges även om det fortfarande finns tid att invänta alla svar på alla prover som togs. Det kan vara Borrelia, bältros eventuellt, samt en hel del andra mycket mystiska åkommor. Och så kan det vara stressrelaterat!!! Just detta känner jag att flera i min omgivning nickar lite bekräftande. Jamen så är det nog. Själv letar jag helt andra orsaker som att jag precis införskaffat en ny eltandborste, kanske har den triggat min ansiktsnerv. Eller jag var nyss ute och flög och fick som vanligt lock i öronen och visst var det lite extra i vänster denna gång, eller... Den där förkylningen som inte brutit ut, kanske har den satt sig som en virus i halva ansiktet. Ja frågorna om hur detta kunde hända och varför, lär hopa sig i mitt huvud. Kanske är det bara att gilla läget och hoppas att det snabbt går över, annars finns risken att jag faktiskt blir stressad och hur blir det då...

Tålmodig optimist!

Jag brukar skämtsamt säga att det året jag föddes tog gud lite extra av burken tålamod och strödde över de nyfödda och  faktiskt har flera oberoende nickat jakande åt mitt påstående. Lite extra ur burken optimist tror jag också gud tog det året. Och båda är ju väldigt goda och fina egenskaper som jag är djupt tacksam för. Dock händer det att de krockar med varann. Just nu är ett sådant tillfälle. Jag är så optimistisk att jag inte har tålamod att vänta och när tålamodet brister blir jag inte fullt så positivt inställd längre. Det är då sociala medier gör underverk. Ja inte är det Facebook, Twitter och Instagram som gör det utan det är det som människor sprider till mig via dessa kanaler. Tankar, värme, uppmuntrande ord och kärlek omfamnar mig på det mest häpnadsväckande sätt. Jag blir rörd till tårar och mitt hjärta svämmar över av all omtanke. Det skapar ett lugn i mig som ger mig tålamod att härda ut och återigen ser jag positivt på morgondagen. Tack alla ni fina runtom mig som förmedlar detta till mig. 

Ett snett leende är ändå ett leende!

Oj, vad mycket konstigt det finns och som kan drabba en bara sådär. Det som började som en liten förändring i smaklökarna på tungan, visade sig utmynna i en Bel pares. Med andra och mer lättförståeliga ord en ansiktsförlamning. Ögonlocket blinkar inte som det ska och hänger ned, mungipan ser sur ut oavsett om jag ler eller ej och att vissla är helt otänkbart. Nu är det ju inte så att just bristen på att kunna vissla har någon betydelse. Nej det är något mer problematiskt att inte kunna knipa med munnen för att dricka utan att dregla eller att kunna fukta ögat med en blinkning och inte med ögondroppar. Samtidigt är jag oerhört tacksam över att det "bara" är en ansiktsförlamning och inte en stroke till exempel. Dessutom är jag oerhört berörd över det stöd jag omges av och den omtanke jag blir bemött med. Mitt hjärta värms, mina ögon tåras (inte bara av besvär) och mitt i alltihop får det mig ändå att le, om än ganska snett.

Kalasande!

Så har vi lagt ytterligare ett firande till handlingarna. Inga köttbullar i gräddsås blev det men det gick alldeles utmärkt med smörgåstårta. Mormors hembakta tårta smakade som alltid som en dröm och kaffet värmde gott i höstrusket. Lika mycket värmde det att se sig omkring och glädjas åt vilken härlig samling med människor som alla har ett gemensamt just idag, nämligen att fira dottern på hennes dag. 19 år är inte jämt eller ens märkvärdigt att fylla och själv ville du bara ha ett litet kalas men... Ett litet kalas blir stort när det är många kära som är nära. I efterdyningarna av dagens kalas kan jag kort sammanfatta att det blev en bra dag, ett trevligt kalas, goda tårtor och mycket härliga människor som intog vårt hus.