Visst är det väl ett konstigt ord, ståhej. Lite "bonnigt", något som min farmor skulle kunna ha sagt när vi skulle fira henne av någon anledning. "Äsch inte behövs det något ståhej för min skull!" Precis så skulle hon kunna ha sagt och menat det. Och jag menar verkligen att det kan gärna få vara nog med ståhej. Det är inte så att jag inte är stolt eller glad eller till och med känner mig "boostad" utan tvärtom, jag är innerligt tacksam och galet lycklig över den uppskattning som jag får. Men - det finns ett men, likväl uppskattar jag lugn och ro och att få sitta under min korkek och lukta på mina blommor, bildligt talat i alla fall. Visst är det en ära och visst hänförs jag lite av uppmärksamheten men jag vet så innerligt vad det är som är viktigast och inte är det ett ögonblick i rampljuset. Nej, det är när eleverna tar det där extra klivet framåt eller när kollegor kommer över den där förargliga tröskeln med hjälp av en liten putt från mig eller när vi tillsammans gör skillnad. Så ståhej är okej i små doser så länge som allt annat står kvar och jag får fortsätta lukta på mina blommor.
Hur många?
onsdag 24 augusti 2016
torsdag 18 augusti 2016
Once in a lifetime!
Du vet vad du har men inte vad du får. Det kan locka och inspirera men kanske mest imponera. Att vara tillfrågad, eftersökt och handplockad ger en otrolig boost till självförtroendet. Kanske är det nu det händer och aldrig mer - once in a lifetime. Alla korten på borden. Fram med block och penna, spalta upp för- och nackdelar. Vad är viktigt och vad är viktigast. Vad vill jag - innerst inne. Det lockar och det frestar men betyder det något. Förändrar det mig? Ja! Utvecklar det mig? Ja! Blir jag lyckligare? Knappast! Jag har ett jobb jag älskar, kollegor som är fantastiska och en chef som är one-of-a-kind. Så frågan är om jag inte redan befinner mig i once in-a-lifetime.
söndag 14 augusti 2016
Opretentiöst!
Det är lördag och näst sista semesterdagen och den långa ledigheten är i sin ände. Förr jagade vi måsten vid den här tiden. Det skulle städas, tvättas, fixas och donas. Annars skulle dagarna, timmarna, minuterna nyttjas ända till sängdags, söndag kväll. Med åren har det stillat sig. Tvätten är ju kvar och dammsugaren står där bara och väntar oavsett före, under eller efter semestern. De där sista utflykterna känns inte heller så lockande, glassen smakar gott hemma på altanen, middagen likaså och platserna som skulle upplevas står troligtvis kvar även i september. Nej det blir en tur till jaktmarken med mor och far som passagerare. Först ska vi ta kaffe och kaka med, men bestämmer oss för att unna oss en fika på lockande Rönne kapell, som ändå ligger efter vägen. I skogen hittar vi några svampar och maken matar sina djur. Vi sitter mitt i skogen och solen sänder sina sista varma laddande strålar över oss. Trädkronorna susar och en och annan fågel gör sig hörd i buskagen. På vägen upptäcker vi att det fina caféet är stängt och där står vi hungriga och med väldigt långa näsor. Det får bli en pizza kommer vi fram till - till slut - i mors och fars kök. En kaffetår senare är vi mätta och belåtna. Det har inte varit någon märkvärdig dag, där var inga världsomvälvande upplevelser men maten smakade bra, vi blev mätta och trevligt var det. När vi sitter där och pratar, mor och far tackar så ödmjukt för dagen och trippen, det är då det slår mig med all kraft - vilka fantastiska människor dessa två är. För fyra månader sedan var pappa förlamad i ena benet och kunde inte gå och mamma som fått kämpa så för att allt ihop. De är helt otroliga kämpar och jag älskar dem så att det gör ont. Måhända var den här dagen aningen opretentiös men det hindrar inte att vi sparar dessa minnen nära oss.
tisdag 9 augusti 2016
Vatten överhuvudtaget...
Jag har tagit mig vatten över huvudet. Och helt frivilligt. En efterfrågan kom vilket utmynnade i en förfrågan som jag tackade ja till. Till mitt försvar ska jag säga att det var efter djupt och eftertänksamt övervägande, men tackade ja gjorde jag. Dessutom visste jag vad jag tackade ja till, det kan jag heller inte bortförklara. Så nu sitter jag i smeten och funderar på vad jag egentligen har gjort. Ena halvan av mig är stolt och nyfiken och tycker att det ska bli spännande, utmanande och roligt. Den andra är vettskrämd. PUNKT! Du klarar det! Det kommer att gå så bra, det där kan du om du så blir väckt mitt i natten. De uppmuntrande orden värmer men tyvärr bor tvivlaren i mig. Hm! Tänk om jag tappar bort mig och glömmer, tänk om jag inte kan förmedla mitt engagemang och min drivkraft eller svara på de frågor som kanske kommer. Eller kanske räcker det med just min brinnande tro på det jag gör och kanske kan jag då tända glöden hos de andra. Nåja nu är det som det är, jag gör helt enkelt mitt bästa. Något annat är ju ändå omöjligt. Lika omöjligt som det ibland kan kännas med vatten - överhuvudtaget.
måndag 8 augusti 2016
Borta bra...
söndag 7 augusti 2016
Sista skälvande...
Sista dagen! Dagarna har rullat undan som ett bowlingklot i sin bana men visst har det varit strike så gott som var dag. Sista kvällen var tänkt att tillbringa på Kriziks fontän till tonerna av Queen men... Ja, ibland tror en sig om mer än det faktiskt är möjligt. Efter att ha gjort New Town och Old Town, shoppat, fikat på terrass, ätit italienskt, tittat på det berömda astronomiska uret och bara strövat, ( i väldigt många timmar) fanns inte riktigt kraften att ladda om kl 23 på kvällen. Det blev mackor och mys på hotellet i all sin enkelhet och som en värdig avslutning på en fantastiskt resa. Visst finns det massor kvar att se av Prag men det är också en anledning att återvända. Nu rörde jag aldrig vid plaketten på Karlsbron för där var så många fler som önskade sig tillbaka men några vårdagar i Prag känns som en god idé. Vad var bäst och vad var bottennapp, ja egentligen var allt väl. 30 grader på tåg nja, Gula marknaden i regn, nej och kanske inte ens alls i ärlighetens namn. Petrinkullen elva av tio, jazzbåt likaså. Strosandet i, enligt mitt tycke en av de vackraste städerna, var också en av höjdpunkterna. Det absolut bästa var dock att få dela alla dessa upplevelser tillsammans med några av mina allra käraste och att de ville dela det med mig. Nu är väskan packad, de så vanliga resefjärilarna har återvänt till min mage och nu väntar bara taxi, flyg och bilfärd så är vardagen tillbaka och jag i den om än med många fler fina minnen.