I ett skede när alla tankar virvlar runt som löv i en höstvind, känner jag ett behov av att låta en del ta form i ord. Vad kan vara bättre än att pränta ner dem på denna blogg, med hjälp av tangenterna. Min vardag, mina innersta tankar, mina ytliga funderingar kan, för en gångs skull, få ett utrymme alldeles för sig själva.

Hur många?

måndag 25 juli 2016

Sommarregn!

Luften fylls av vindar och molnen söker sig alltmer tillsammans. Den så förut alldeles klarblå himlen förändras till ett grått, mörkt dis. Långt borta hörs mullret och det kommer sakta allt närmre. Plötsligt skärs himlen av en blixt och himlens portar öppnar sig och de tunga dropparna faller. Först enstaka, stora som slår i backen med ett skvätt men snart fyller de luften och marken fylls av en matta av regnvatten. Doften som stiger upp ur den solvarma marken minner om barndom, plask i pölar och mys under ett altantak eller i ett tält. Mullret närmar sig obönhörligen och blixt och dunder varvas med ett galet regn. Den nyss så varma solen har gömt sig bakom en tung, grå massa och luften byts från kvav och het till frisk och betydligt lättare att andas. Det är förunderligt hur vädrets makter kan byta plats så fort och intensivt. Svensk sommar när det är som bäst, i alla fall om solen går segrande ur maktstriden. För visst är det mysigt med ett åskväder och ett uppfriskande regn i den kvava luften, men visst vill vi ha solen och sommaren tillbaka än ett tag.


fredag 22 juli 2016

Mångalen!

Jag tror inte på spöken och inte på övernaturliga ting. Jag tror inte på utomjordingar och inte heller på demoner, trollkarlar, häxor eller troll heller för den delen. Med andra ord är jag ganska skeptisk till sådant vi inte kan se, höra eller vidröra. Ändå, när det väl kommer till kritan är jag tveksam till min egen övertygelse. Det finns så många berättelser, levnadsöden och händelser som motsäger det jag vill övertala mig själv att tro på, eller rättare sagt inte tro på. Min mormor var också en övertygad tvivlare men en mycket motsägelsefull sådan. Hennes djupt religiösa själ tror jag inte tillät henne att tro på något annat än gud. Ändå hade hon själv något "sinne". Något som andra skulle kalla för gåva, som gjorde att hon "såg" saker, hade "aningar" och "visste" redan innan hon blivit berättad för. Ibland skrämde hon oss andra med att fråga om sådant hon inte borde veta något om och hennes oro för oss allihop hade ofta en god grund. Själv skakade hon bort alltihop och gjorde ingen sak av det hela men ändå fanns det där, hennes förmåga som var omöjlig att förklara. Trots min skepsis så böjer jag mig ändå för det som ingen förklaring finns för. Det som jag gärna skulle vilja få klart för mig och som jag vet drabbar många, är de där nätterna när drömmarna är som värst, svallningarna som flest och sömnen som mest orolig - eller inte alls. De där nätterna som alla har fullmånen gemensamt. Hur kan vi förklara det? Är vi besatta av demoner, ridna av maran eller bor det en häxa i oss, vi som blir lite av mångalna de nätter när månen är full. 

tisdag 19 juli 2016

Som fjärilen!

Mitt uppe i något behöver jag något annat och går iväg för att hämta det där jag behöver. Ut ur ett rum och in till ett annat och där på tröskeln står allt still för en stund. Vad var det jag skulle hämta nu igen? Återgår till utgångspunkten och hoppas på klarhet. Icke sa nickel! Ingen klarhet uppstår och minnet får sig en tillsägelse. Hur kan detta ske gång på gång. Går ner i källaren för att hämta något i frysen, hör tvättmaskinen pipa och går helt resolut dit för att hänga upp den. Passar på att vika några handdukar och ta med upp när jag ändå går. Kommer upp för trappan, lägger in handdukarna när det slår mig varför jag egentligen gick ner första gången - frysen. Nerför alla trappsteg, öppnar frysen och upptäcker att jag inte minns vad jag skulle hämta. Så här pågår det, kanske inte dagarna i ända men tillräckligt ofta för att det ska kännas ja, aningen obehagligt. Det känns lite som om det är något litet fel på navigeringen och kopplingen till vad som ska göras när jag äntligen är på plats. När jag sedan sätter mig på altanen och studerar de enastående vackra fjärilarna i vår trädgård slås jag av likheten. Ja, inte skönheten då utan det till synes fladdrandet än hit och dit och ibland helt utan styrning och balans. De fladdrar från blomma till blomma och tillbaka igen. Och när de tar sig en längre tur ser det ut som de inte har någon kontroll överhuvudtaget. Men vackra är de och jag jag får väl jobba lite hårdare med att helt enkelt fokusera mera.

söndag 17 juli 2016

Här och nu!

Sommar och semester är här! Nu ska det njutas, förtäras allehanda gott, mat och dryck. Glass framförallt! Men det ska också göras en massa, en väldigt massa. Det ska hållas i form, inte bara kroppen den som ska exponeras nu när solen äntligen är här (men inte för mycket och med rätt solfaktor förstås) utan sommarstugan, husvagnen, båten, bilen gräsmattan ja, allt ska vara i toppform. Nu när äntligen sommaren är här då ska allt ske. Vi ska ta vara på tiden, med varandra och för oss själva. Det är inte alltid en lätt ekvation att få ihop. Och som om det inte bara är att försöka vara, utan ovanpå det så ska den så välkända söndagsångesten förvandlas till semesterångest. Åh, nu har en vecka redan gått, nu är det bara tre kvar. Och om nu en mot förmodan inte räknar dagar, så gör nog gärna någon annan det. Mitt i all denna i-landsproblematik exploderar nyheter om fruktansvärda dåd och statskupper. Plötsligt blir all semesterångest och väderbekymmer väldigt futtiga. Ja, solen lyser inte på beställning, glassen och den goda maten gör magen lite rundare och tiden går oavsett semester eller inte. Och den går fort! Men vi har tid och det är inte alla förunnat. Så länge som tiden går är vi mitt i livet och för en del stannar tiden alldeles för tidigt. Ja, det låter klyschigt när vi pratar om att ta vara på tiden, lev nu för imorgon kan det vara försent, seize the day och så vidare. Vi kan tycka vad vi vill men de facto är att livet går inte i repris. Och inte semestern heller även om vi ibland kan tycka det. För visst är det gott att veta att det kommer en höst efter sommaren och att det blir en sommar 2017 också och att livet är här och nu.

söndag 10 juli 2016

Spelar det någon roll?

En kvinna blir våldtagen i ett folkhav på en musikfestival, en annan bakom en en buske i parken, ytterligare andra blir våldtagna i sitt eget hem av sin egen make eller sambo eller gud förbjude sin egen far. En ung flicka blir omklappad både här och där av en "vän till familjen", en annan tvingas känna sin ingifta farbrors händer där de inte ska vara och ytterligare andra får höra att "en klapp i ändan är väl ändå inget att gorma över". Just nu går debatten het om kvinnors rätt till sina kroppar. Sociala media fylls av inlägg om män som tvår sina händer, om kvinnor som står upp för rätten till sina egna kroppar och om skuld hit och skuld dit. Det vinklas politiskt, etniskt och kulturellt och ur hur många perspektiv som helst. Oavsett så går drevet! Det försvaras och förklaras och letas syndabockar och många dras över en och samma kam. Starka kvinnor står upp och tar striden och möts av så mycket hat och hot om våld i försök att tysta deras röster. Ändå har de flesta inlägg något gemensamt, de är emot det som kvinnor utsätts för mot sin vilja. Alla med sunt förnuft och goda värderingar inser ju att det är fel att kvinnor utsätts för ofredande, trakasserier, kränkningar och våldtäkter. Ingen vill ju att deras dotter ska bli kladdad på mot hennes vilja. Ingen vill att deras flicka ska bli våldtagen på en musikfestival som är tänkt att bli något fint att minnas och inte en märkning för livet. Ingen vill att deras dotter ständigt ska vara rädd och se sig om över axeln när hon går ensam. Så då spelar det ingen roll för vi är egentligen överens och vi borde alla stå upp för samma sak "låt kvinnor äga rätten till sina egna kroppar"!
Hur svårt kan det vara?