I ett skede när alla tankar virvlar runt som löv i en höstvind, känner jag ett behov av att låta en del ta form i ord. Vad kan vara bättre än att pränta ner dem på denna blogg, med hjälp av tangenterna. Min vardag, mina innersta tankar, mina ytliga funderingar kan, för en gångs skull, få ett utrymme alldeles för sig själva.

Hur många?

söndag 31 januari 2016

Det här är mitt land!

Vill så gärna tro att Sverige är ett tryggt land. Ett tryggt land för mina barn att växa upp i. Ja, inte bara mina barn utan även andras ungar och då menar jag verkligen alla andras ungar. När nyheterna sprids om att svenska män, unga svenska män och kvinnor med för den delen, har som mål att skrämma slag på ensamkommande flyktingbarn, då blir jag vettskrämd. Alla är de barn till någon, oavsett ålder eller nationalitet och jag vet inte vilket som är mest tragiskt. Att det i trygga, rika, fantastiska Sverige finns människor som är så rädda om sitt eget, att de inte kan rädda någon annan. Eller att det i världen finns människor som måste fly långt bort för att få trygghet och lugn, men möts av våld och hot. Hur blev det så här? Har vi inte sett detta förut och lovat att det aldrig ska få hända igen? Det är lätt att stänga av tv:n och låtsas att det inte finns, att det inte händer här, i Sverige 2016. Men hur länge kan vi blunda, hur länge kan vi tro att det inte handlar om oss? Att det är dom - dom som drabbas, dom som bär sig åt och här är vi, i skydd. I morgon är det våra barn som är dom - dom som bär sig åt, hellre med än emot eller dom som drabbas för att kärleken gick sina egna vägar. Vi är många som känner vanmakt och vill höja rösterna till upprop om att detta är inte vårt Sverige. Vi är inte dom! Än så länge är dock inte rösterna tillräckligt höga även om de nog är tillräckligt många. Vi måste höja våra röster för att höras...
Det här mitt land

https://youtu.be/i_VBih1e2fU

tisdag 19 januari 2016

Dags igen!

Det var längesedan jag var nervös. Faktiskt! Och jag minns definitivt inte när jag sist var så här nervös. Eller kanske är det inte nervös jag är, egentligen. Utan mer spänd av förväntan inför det som komma skall. Eller jag är nog nervös ändå. Pirrig i kroppen! Det är mycket som ska klaffa. Jag ska vakna av alarmet, alla andra ska vakna och anslutningen till flyget ska funka klockrent. Mycket är utanför min kontroll vilket gör mig inte mindre nervös. Väl på plats är det bara att låta allt flyta på. Men tills dess får jag väl stå ut med mig själv. Jag ska bara försöka sova också! Fyra timmar! Men, men vad gör jag inte för att få komma till London, mitt favoritställe näst efter hemma! Nu sover vi och sen kör vi! #bett2016