I ett skede när alla tankar virvlar runt som löv i en höstvind, känner jag ett behov av att låta en del ta form i ord. Vad kan vara bättre än att pränta ner dem på denna blogg, med hjälp av tangenterna. Min vardag, mina innersta tankar, mina ytliga funderingar kan, för en gångs skull, få ett utrymme alldeles för sig själva.

Hur många?

måndag 28 december 2015

Snö!

Så kom den då äntligen, snön! Den vita, efterlängtad av många, avskydd av andra. Det finns inte så mycket som triggar människor i juletid som den uteblivna snön eller när den väl behagar falla över vårt mörka vinterlandskap. Vad vi än må tycka så lyser den upp i mörkret och vad är härligare i jullovstider än barns skratt i pulkabacken. Visst svär de på gatan gubbarna och tanterna, svettandes, med snöskyffel i högsta hugg. Omvartannat kastande snö och kanske också en och annan avundsjuk blick på grannens snöslunga. När snön väl är skottad och ligger gnistrande över slott och koja är det nog ingen som inte tycker det är vackert och sagolikt. Den döljer det grå och lyser upp det mörka, precis det vi behöver i midvintertid.


måndag 21 december 2015

Stämningen på topp!

Glada tillrop och varma skratt. En och annan svordom och jublande skri. Där finns tårar som trillar av glädje och av besvikelse. Saxar som klipper, först trevande och lite hackigt, sedan snabbt och med skärpa. Småprat och surret från symaskinerna skapar en konsert av ljud och mysfaktor. Runtom mig spirar framtiden. Här är tjejer som kan ta en utmaning och ro den iland. Alla drar sitt strå till stacken, litet eller stort. Jag ser mig omkring i det kreativa kaoset och känner en varm lyckokänsla som nästan tar andan ur mig. Tänk att få vara en del av detta, att få förtroendet och äran. Resultatet blev fantastiska toppar till fantastiska tjejer och stunder som jag kommer att spara, längst in i hjärtat.

Å ni tjejer, lycka till på färden genom den krångliga världen.


lördag 19 december 2015

Pusselbit!

Alla är vi pusselbitar i livets stora, och ibland omöjliga men fantastiskt utmanande, pussel. Vissa dagar är som pussel med, säg fyra bitar. Bitar som lägger sig självt och bara är klart, liksom. Andra dagar är som ett 10000-bitars pussel. Det är helt enkelt för många bitar som ska falla på plats för att få det att gå ihop. Antalet bitar är egentligen av liten betydelse utan mer hur de går att sätta samman och hur de till slut skapar en bild - tillsammans. Det är inte alltid som bilden är tydlig eller kanske inte ens skönjbar och kanske är det inte det vi ska sträva efter. Kanske är bilden klar när vi levt våra liv och att varje bit är en bit av livet. Varje dag, upplevelse, utmaning, erfarenhet, lärdom och misstag får motivet att sakta men säkert växa fram. Kanske ska vi också ta en funderare på vilka bitar som faktiskt hör hemma i det egna pusslet. Kanske plockar vi runt med bitar och provar dem om och om igen trots att de faktiskt inte hör dit. De gör oss förvirrade och vi får svårt att fokusera på det som är viktigt.  Bitarna är också alla möten och relationer med människor i våra liv. Utan dem skulle bilden bli konturlös  och suddig. För visst ser vi lite klarare på de stora frågorna, när vi får filosofera kring dem med människor runtom oss och visst ger det nya perspektiv likaså. Och tänker vi så, är vi  alla pusselbitar i varandras livspussel. Det kan vara något att tänka på och reflektera kring. Vilken pusselbit vill jag vara i mina medmänniskors pussel?  Och vilka är hörnbitarna i mitt livspussel och vad gjorde jag utan dem?

fredag 18 december 2015

En salig blandning!

En hösttermin är till ända  - igen. Återigen samlas vi kring den traditionella julavslutningen, det vackra och unika julspelet. Som sig bör bjuds det till tårta efteråt och som vanligt delas den årliga julblomman ut. En av kollegorna håller ett fint tal om vår skola, hur bra den är och om hur vi trivs och att förtjänsten ligger hos en god ledning. Vackra ord tillsammans med en vacker blomma. Men det är inte bara vackra ord. Jag ser mig omkring. Runtom mig ser jag goda pedagoger, var och en med sina styrkor och kompetenser. Det slår mig att vi är som riktigt dyr, fin konfekt i en vacker ask. Alla har sin plats, sin smak och det finns bara en av varje sort. Rektorn är asken som omsluter oss och ser till att alla får den plats som krävs och som passar bäst. Där finns de som lyser upp i asken och där finns de som det tar lite tid att upptäcka men alla har de det goda inuti gemensamt. En salig blandning där ingen är den andre lik, där var och en är helt unik. Varm i hjärtat och med en klump i halsen av stolthet känner jag mig uppfylld av att få vara en del av detta.

onsdag 16 december 2015

När tålamodet brister och orken tar slut!

-Du måste ringa doktorn! Så säger de. -Du kan inte gå längre med den där hostan, säger de också. Det sitter dock långt inne innan jag lyfter luren och försöker nå fram till en vårdcentral. Det krävs en kväll med svårt att andas och en hjärtklappning som till och med skrämmer mig. Efter en febrig natt med hosta och ett allmäntillstånd som jag inte känner igen hos mig själv ringer jag så upp den beryktade, vårdcentralen alltså! Klockan 7 på pricken ringer jag och döm om min förvåning - jag kommer fram för att få en telefontid kl 8. Med telefonen i handen slumrar jag mig genom den väntande timmen. När det äntligen ringer svarar jag på första signalen. Jag får prata med en sjuksköterska, tror jag, och hon vill veta vad jag ringer för. Helt förståeligt och jag förklarar att jag är sjuk. Jag hinner inte tala till punkt förrän frågor och antaganden kommer som en kulspruta i andra ändan. Bara för att man är förkyld behövs ingen läkarvård, har du feber? Jobbar man med barn blir det lätt så här, har du tagit din astmamedicin? Hosta har alla så här års! Jag hör att du säger att du har tung andning men har du astmamedicin hemma? Tror du att du är sjuk på något annat sätt än en vanlig förkylning? Jag hinner inte svara och när äntligen jag får ett ord med i laget så blir jag återigen avbruten med "jag hör att du säger det så då får du väl komma, 10.30 finns en ledig tid." Hm, en ganska stark känsla av obehag infinner sig och jag funderar allvarligt på att avboka tiden. Det är inte så att jag kräver "röda mattan" men jag vill i alla fall bli tagen på allvar och bemött med respekt. Lite ledsen blir jag och orken som redan tryter rejält vill liksom inte alls. Så sant det är att man måste vara frisk för att vara sjuk, i alla fall om man ska ha kontakt med vårdcentralen. Kanske har denna sjuksköterska ett tufft jobb, kanske är de underbemannade och kanske har hon en dålig dag men det enda fel jag har gjort är att jag är sjuk och trodde att vården var till för mig då. Nu väntar läkarbesök och efter det fattar jag beslut om byte av vårdcentral.
Domen lyder solklar dubbelsidig lunginflammation, antibiotika och skojig hostmedicin ska få tanten på benen till jul. Skulle gärna sticka diagnosen under näsan på sjuksköterskan från i morse. Och efter att ha fått utskrivet penicillin som jag är svårt allergisk mot ska jag nog byta både medicin och vårdcentral.