Hon Anita!

Ibland kommer dagar när energin tryter och tröttheten lamslår en. På jobbet går det mesta på vilja och reserven och stegen hemåt är tunga och trötta. Väl hemma är det enda målet att göra sig redo för lite soffhäng och tidigt natti. Idag var en sådan dag! Aningen sliten kliver jag in i hallen hemma. Posten är intagen och på bordet ligger det något färgglatt i en plastpåse med mitt namn på. Stilen är så bekant och med ens är all trötthet bortblåst. Med förväntansfulla fingrar pillar jag upp det vackert inslagna och än en gång får jag förundras över att ha en sådan vän. En vän som betyder allt och som är en stor del av mig och mitt liv att jag skulle vara lemlästad utan henne. Det är precis som om hon vet vad jag behöver och när jag behöver det. Hon är inte bara min vän hon är konstnär också. Hon Anita!

Piedestal

Piedestaler, det är de där höga, fina borden som det ställs vackra blommor på. Det är de vackraste blommorna, som ska synas lite extra, i blickfånget liksom. Ibland ställs det vackra saker på den höga, fina piedestalen. Fina ting, ibland värda mycket pengar eller kanske med ett affektionsvärde som inte går att ersätta. Oavsett finns alltid risken att det fina, vackra trillar ner och kanske aldrig går att laga mer. Ju högre piedestal, desto hårdare fall. Så kanske ska vi vara lite mer försiktiga med att sätta det finaste vi har för högt. Måhända håller de längre och står mer stabilt om vi håller dem på jorden.