I ett skede när alla tankar virvlar runt som löv i en höstvind, känner jag ett behov av att låta en del ta form i ord. Vad kan vara bättre än att pränta ner dem på denna blogg, med hjälp av tangenterna. Min vardag, mina innersta tankar, mina ytliga funderingar kan, för en gångs skull, få ett utrymme alldeles för sig själva.

Hur många?

lördag 31 januari 2015

Is och snö!

Is ute is inne, snö och frost i själ och sinne. Utanför vräker snön ner och maken försöker tappert skotta och hålla gångvägen fri. Vips är snöplogen där och trycker upp nya vallar och mer att göra. Inne slåss jag med stora plastbackar och en frys som får en att tänka på istid eller Nordpolen. Is och snö - aldrig tö. Längtar efter sol, ljus, grönska och kvittrande fåglar. Känner ett stort behov av att tina upp inte bara frysen utan hela min tillvaro. Vill ha sol och ljus inne men även i hjärta och sinne.

fredag 30 januari 2015

Tömd!

Arbetsveckan är över och tur är väl det för orken tog precis slut. Lustigt hur den räcker exakt så länge som det tar att ta sig hem och slå sig ner. Det är som om det bara fyllts på så mycket så det räcker. Det finns ju en reserv att ta av men den blir inte tillgänglig förrän det absolut är nödvändigt. Och nu ser jag inte att det finns något "måste" som tvingar mig att ta till reserven. Därför tänder jag mina värmeljus och en brasa, lindar in mig i en filt, lutar mig tillbaka och låter fredagsaftonen bli ett med mig. Kaffet står på bordet, något gott serveras till och bästa sällskapet att avnjuta det tillsammans med. Tömd, ja men snart påfylld igen. Trevlig helg alla!

torsdag 29 januari 2015

Nyårslöfte

Jag är ingen vän av nyårslöften och den stora, och kanske enda, anledningen är att jag aldrig kan hålla dem. Genom alla årsskiften har jag, precis som många andra, lovat dyrt och heligt en evinnerlig massa saker. Många löften har handlat om att få goda vanor såsom träning, sundare kost och såklart det eviga löftet om viktnedgång. Andra löften har handlat om att få tillvaron att fungera bättre och att skapa rutiner, ja att helt enkelt börja ett bättre liv. Konsekvensen av alla dessa brutna nyårslöften är ett ständigt dåligt samvete och till slut handlar löftena om att försöka att inte ha just det. Mina senaste nyårslöften har fått helt andra dimensioner. Det får vara slut på löften om förändringar som jag ändå inte lever upp till. Nu är det dags att avge löften som uppfyller mig och sätter guldkant på tillvaron. Nyåret 13/14 lovade jag mig själv att sätta mer musik till livet. Och det har jag gjort. Spotify är nuförtiden ständigt närvarande. Detta nyår 14/15 bestämde jag mig för att låta livet blomma. Varje vecka ska jag ha blommor på bordet. Stora buketter, små buketter, enkla eller färgstarka spelar ingen roll bara det blommar. Än så länge håller jag mitt löfte och det blommar för fullt. (I ärlighetens namn ska jag säga att en hel del av blomningen har jag min äkta hälft att tacka för.)

måndag 26 januari 2015

Fullt upp!

Att ha klassrummet fullt med vetgiriga elever är vardagsmat.  Fröken hit och fröken dit, många är de händer som viftar för att få dela med sig av det de kan eller efter hjälp. Idag var det helt andra elever som drog från alla håll och inte vet jag om jag var till någon hjälp. Men trevligt var det och stämningen var på topp. Kollegialt lärande som någon sa och jag kan bara stämma in. Det är högt i tak och även om det inte finns svar på alla frågor så lär vi oss ett och annat på vägen - tillsammans.

lördag 24 januari 2015

När livet blir än mer värdefullt!

Ett telefonsamtal kan förändra så mycket och tänk den lycka som uppstår när allt ordnar sig till slut. Idag kom ett sådant samtal. Den, i vanliga fall, varma innerliga modersrösten är fylld av återhållen gråt och oro. Alldeles lätt är det inte att reda ut den röda tråden i det sammelsurium av ord som snubblar över varann. Andemeningen förstår jag och det skakar om min värld. Utan tvekan kastar jag mig i bilen, lämnar arbetet och kollegor förvånade bakom mig. Jag har endast ett mål och det är att ta mig till mor och far snabbare än sekundvisaren rör sig. Hulkandes och hyperventilerandes svär jag högt åt alla som kommer i min väg. När jag sladdar in bilen och möter min mammas oro fylls jag av en kraft och styrka. Nu är det jag som måste vara stark, det är mot min axel mamma ska luta sig emot. Jag låser upp och går in! Med lätt panik i rösten ropar jag efter pappa och stålsätter mig inför... Ja inte vet jag! Uppför trappan far jag i två kliv och mitt i hör jag mamma säga: Veronie, pappa är här! Ovetandes om den oro och förtvivlan han just innan åstadkommit kommer pappa emot oss. Lite undrande och frågande om vad som står på men hel och kry. Vi står en stund alla tre och håller om varandra och jag inser hur mycket de betyder för mig och att jag älskar dem. Dessutom känner jag en lycka över livet och alla de dagar vi får. Tillbaka på jobbet möts jag av kollegor som inte bara är arbetskamrater. De är vänner som finns där med stöd, värme och omtanke och de tvekar aldrig att räcka ut en hjälpande hand. En dag som denna inser jag hur lyckligt lottad jag är!

tisdag 13 januari 2015

Förtappad!

Jag har tappat mitt ord, jag finner det ingenstans. Förtvivlat undrar jag var det tog vägen. Inte är jag något barfotabarn och inte heller sitter jag på handlarns trapp men likväl är ordet mitt borta. Om ordet var långt eller kort är utan mening och det finns inte heller att läsa på någon papperslapp. Med ljus och lykta söker jag mitt ord som helst ska vara välskrivet. Måhända det kommer tillbaka en dag och då kan jag åter begära ordet.