Snö!

Så kom den då äntligen, snön! Den vita, efterlängtad av många, avskydd av andra. Det finns inte så mycket som triggar människor i juletid som den uteblivna snön eller när den väl behagar falla över vårt mörka vinterlandskap. Vad vi än må tycka så lyser den upp i mörkret och vad är härligare i jullovstider än barns skratt i pulkabacken. Visst svär de på gatan gubbarna och tanterna, svettandes, med snöskyffel i högsta hugg. Omvartannat kastande snö och kanske också en och annan avundsjuk blick på grannens snöslunga. När snön väl är skottad och ligger gnistrande över slott och koja är det nog ingen som inte tycker det är vackert och sagolikt. Den döljer det grå och lyser upp det mörka, precis det vi behöver i midvintertid.

Stämningen på topp!

Glada tillrop och varma skratt. En och annan svordom och jublande skri. Där finns tårar som trillar av glädje och av besvikelse. Saxar som klipper, först trevande och lite hackigt, sedan snabbt och med skärpa. Småprat och surret från symaskinerna skapar en konsert av ljud och mysfaktor. Runtom mig spirar framtiden. Här är tjejer som kan ta en utmaning och ro den iland. Alla drar sitt strå till stacken, litet eller stort. Jag ser mig omkring i det kreativa kaoset och känner en varm lyckokänsla som nästan tar andan ur mig. Tänk att få vara en del av detta, att få förtroendet och äran. Resultatet blev fantastiska toppar till fantastiska tjejer och stunder som jag kommer att spara, längst in i hjärtat.

Å ni tjejer, lycka till på färden genom den krångliga världen.

Pusselbit!

Alla är vi pusselbitar i livets stora, och ibland omöjliga men fantastiskt utmanande, pussel. Vissa dagar är som pussel med, säg fyra bitar. Bitar som lägger sig självt och bara är klart, liksom. Andra dagar är som ett 10000-bitars pussel. Det är helt enkelt för många bitar som ska falla på plats för att få det att gå ihop. Antalet bitar är egentligen av liten betydelse utan mer hur de går att sätta samman och hur de till slut skapar en bild - tillsammans. Det är inte alltid som bilden är tydlig eller kanske inte ens skönjbar och kanske är det inte det vi ska sträva efter. Kanske är bilden klar när vi levt våra liv och att varje bit är en bit av livet. Varje dag, upplevelse, utmaning, erfarenhet, lärdom och misstag får motivet att sakta men säkert växa fram. Kanske ska vi också ta en funderare på vilka bitar som faktiskt hör hemma i det egna pusslet. Kanske plockar vi runt med bitar och provar dem om och om igen trots att de faktiskt inte hör dit. De gör oss förvirrade och vi får svårt att fokusera på det som är viktigt.  Bitarna är också alla möten och relationer med människor i våra liv. Utan dem skulle bilden bli konturlös  och suddig. För visst ser vi lite klarare på de stora frågorna, när vi får filosofera kring dem med människor runtom oss och visst ger det nya perspektiv likaså. Och tänker vi så, är vi  alla pusselbitar i varandras livspussel. Det kan vara något att tänka på och reflektera kring. Vilken pusselbit vill jag vara i mina medmänniskors pussel?  Och vilka är hörnbitarna i mitt livspussel och vad gjorde jag utan dem?

En salig blandning!

En hösttermin är till ända  - igen. Återigen samlas vi kring den traditionella julavslutningen, det vackra och unika julspelet. Som sig bör bjuds det till tårta efteråt och som vanligt delas den årliga julblomman ut. En av kollegorna håller ett fint tal om vår skola, hur bra den är och om hur vi trivs och att förtjänsten ligger hos en god ledning. Vackra ord tillsammans med en vacker blomma. Men det är inte bara vackra ord. Jag ser mig omkring. Runtom mig ser jag goda pedagoger, var och en med sina styrkor och kompetenser. Det slår mig att vi är som riktigt dyr, fin konfekt i en vacker ask. Alla har sin plats, sin smak och det finns bara en av varje sort. Rektorn är asken som omsluter oss och ser till att alla får den plats som krävs och som passar bäst. Där finns de som lyser upp i asken och där finns de som det tar lite tid att upptäcka men alla har de det goda inuti gemensamt. En salig blandning där ingen är den andre lik, där var och en är helt unik. Varm i hjärtat och med en klump i halsen av stolthet känner jag mig uppfylld av att få vara en del av detta.

När tålamodet brister och orken tar slut!

-Du måste ringa doktorn! Så säger de. -Du kan inte gå längre med den där hostan, säger de också. Det sitter dock långt inne innan jag lyfter luren och försöker nå fram till en vårdcentral. Det krävs en kväll med svårt att andas och en hjärtklappning som till och med skrämmer mig. Efter en febrig natt med hosta och ett allmäntillstånd som jag inte känner igen hos mig själv ringer jag så upp den beryktade, vårdcentralen alltså! Klockan 7 på pricken ringer jag och döm om min förvåning - jag kommer fram för att få en telefontid kl 8. Med telefonen i handen slumrar jag mig genom den väntande timmen. När det äntligen ringer svarar jag på första signalen. Jag får prata med en sjuksköterska, tror jag, och hon vill veta vad jag ringer för. Helt förståeligt och jag förklarar att jag är sjuk. Jag hinner inte tala till punkt förrän frågor och antaganden kommer som en kulspruta i andra ändan. Bara för att man är förkyld behövs ingen läkarvård, har du feber? Jobbar man med barn blir det lätt så här, har du tagit din astmamedicin? Hosta har alla så här års! Jag hör att du säger att du har tung andning men har du astmamedicin hemma? Tror du att du är sjuk på något annat sätt än en vanlig förkylning? Jag hinner inte svara och när äntligen jag får ett ord med i laget så blir jag återigen avbruten med "jag hör att du säger det så då får du väl komma, 10.30 finns en ledig tid." Hm, en ganska stark känsla av obehag infinner sig och jag funderar allvarligt på att avboka tiden. Det är inte så att jag kräver "röda mattan" men jag vill i alla fall bli tagen på allvar och bemött med respekt. Lite ledsen blir jag och orken som redan tryter rejält vill liksom inte alls. Så sant det är att man måste vara frisk för att vara sjuk, i alla fall om man ska ha kontakt med vårdcentralen. Kanske har denna sjuksköterska ett tufft jobb, kanske är de underbemannade och kanske har hon en dålig dag men det enda fel jag har gjort är att jag är sjuk och trodde att vården var till för mig då. Nu väntar läkarbesök och efter det fattar jag beslut om byte av vårdcentral.
Domen lyder solklar dubbelsidig lunginflammation, antibiotika och skojig hostmedicin ska få tanten på benen till jul. Skulle gärna sticka diagnosen under näsan på sjuksköterskan från i morse. Och efter att ha fått utskrivet penicillin som jag är svårt allergisk mot ska jag nog byta både medicin och vårdcentral.

Använd!

På en krok i köket hänger en handduk, en handduk som kan användas till mesta och är helt enkelt oumbärlig men utbytbar. Den är lite solkig och har sett sina glansdagar fara förbi. Här och där är den nött, ja till och med kan där anas små hål. Mönstret är klassiskt och gammeldags och kvalitén är hederligt hemvävt. Trots den påtagliga åldern funkar den alldeles utmärkt i sitt användande. Den får kristallglas att gnistra klarare och kastruller att blänka. Fast den ibland används till smutsiga och kladdiga händer blir den som ny efter en tvätt och mangling. Ja, hålen finns kvar och visst är den sliten men den är ju trots allt väl använd. Jag känner lustigt nog igen mig i den där handduken. Använd och sliten och kanske behöver jag också bli omhändertagen för att bli som ny, dock med lite skavanker med ålderns rätt.

Ärligt!

Ur högtalarna strömmar musik från en av  Spotifys top 50 listor och kreativiteten flödar. Varje slöjdlektion är som en ny föreställning med ny publik och nya aktörer, det är bara regissören som är densamma. Tempot är högt, rösterna är många och de försöker ivrigt att överrösta varandra i hopp att få hjälp först. Det finns ett kösystem som gäller men som alltid är det undantagen som bekräftar regeln. Att ha ögon i nacken är en av de bästa egenskaperna hos en bra slöjdlärare. Det gäller att bromsa och coacha i rätt tid och på bästa sätt. Att inte bara svara, visa och göra utan ge tid och utrymme för eftertanke och egna lösningar. Tillsammans kan vi nå till synes omöjliga resultat och det är fantastiskt! Ofta får jag frågan om vilket jobb jag tycker är roligast, att vara slöjdlärare eller klasslärare. Det är otroligt svårt att svara på även när eleverna säger: "svara ärligt! " Men ok om jag måste välja så är det nog slöjdläraren i mig som vinner. Ärligt!  I alla fall nu!

När flunsan sagt sitt!

Den är här nu! Influensan, förkylningen, hostan och snuvan. Kärt barn har många namn eller öknamn kanske är mer rätt. Näsan rinner, bröstet spränger av hosta och kroppen vill inte alls det som jag vill. Andfådd av att bara ta mig från punkt A till punkt B. Lite löjligt är det att gnälla över. Ett övergående virus är något att ta sig genom och förbi. Typ att bryta ihop och komma igen! Ta det lugnt, låta kroppen vila lite. Passa på att se den där filmen eller läsa den där boken. Eller varför inte bara inta soffläge och njuta av en kopp te, tända ljus och bara vara. Njuta av att kura inne i stugvärmen när höstrusket rasar utanför. Jobbet klarar sig några dagar utan mig så det är bara att foga sig. Men det är just det som är kruxet i kråksången. Jag vill inte foga mig,  jag vill bestämma själv. Och jag vill inte kura, soffhänga, läsa eller något annat när jag själv inte får välja. Jag vill vara pigg, gå till jobbet, vara trött efter arbetsdagen och då välja min avkoppling. Nu är det löjligt igen, jag vet. Men jag önskar att jag fick bestämma att nu är det nog och det får jag ju snart, om jag väntar tills flunsan sagt sitt.

Till minne!

Så här inför Allhelgonahelgen råder febril aktivitet på alla kyrkogårdar. Överallt syns människor pynta sina nära och käras gravar. Det risas och rosas med gran och krans. Alla har någon att minnas och det råder en stilla vördnad i luften. Människor samtalar lågt med varandra och nickar igenkännande eller artigt vid möte mellan gångarna. Borta är larm och brus, stress och jäkt. För en stund kommer stillheten till ro. Tillsammans går vi mellan de våras gravar och klumpen av saknad och vemod griper sitt tag. Vi tänder våra ljus till minne för de som numer finns i våra hjärtan. Ljusen lyser upp och ger värme, i en ibland kall och hård värld. Hand i hand står vi och ser ut över alla de fladdrande ljusen som vart och ett symboliserar ett liv. Vi  förundras över det vackra men slås också av hur skört livet är och hur lätt en ljuslåga slocknar. Vi håller om varann och låter oss vila i tryggheten av att få finnas och vara tillsammans.

Höstens vemod och skymning!

Solen sänder sina bleka strålar och kämpar tappert för att lysa upp det annalkande mörkret. Höstlöven briserar av vackra färger och tävlar med den blå himlen om att gnistra. Det är ljuvliga dagar med hög, kall luft som värms upp av den härliga höstsolen. När kvällen kommer tänder vi ljus och brasa och kurar skymning. Utan dåligt samvete kryper vi upp i läsfåtöljen med en bra bok och låter mörkret utanför vara just utanför. Så lamslås vi alla av det som händer just utanför - en bit bort. Det fruktansvärda som vi fruktar så men som inte ska få hända, händer. Med ens är kommande vinter ett litet problem likaså dåligt samvete för kurandet. Därute plågas människor av att den värsta mardrömmen har besannats - den har stirrat dem i vitögat och blivit sann. Galenskap har släppts fri, gränser överskridits och människor har offrats - offrats och offrat sig. Gott har mött ont och det är svårt att se att någon segrat. Kvar står en massa förlorare och en väldig massa frågetecken och än mer rädsla. Varför är den stora frågan och den plågande frågan; Kan det hända igen? Det får inte hända igen - aldrig mer. Det goda måste resa sig, gå samman hand i hand och som en ogenomtränglig mur stå upp emot det onda. Men vi måste också ligga steget före och ta hand om de signaler vi ser och hör. De signaler som talar om att något är fel. Vi måste bry oss och inte blunda, ta ansvar och visa civilkurage. Världen såg ett vansinnesdåd häromdagen men också ett hjältemod - låt oss ta med modet, kraften och styrkan i Lavins hjältemod. Låt det bli det ljus och den tröst vi alla behöver när höstens vemod och skymning lägger sig.

Vad skulle vi ha gjort?

Världen översvämmas av flyktingar. Flyktingar från krig, förföljelse, fattigdom och elände. På tv, i tidningar och sociala medier översköljs vi av bilder på tragiska människoöden och det de får utstå och vara med om. Det mesta som skrivs  handlar om att mobilisera kraft och åtgärder för bemötande av dessa människor som söker sin tillflykt. Rätt som det är poppar det dock upp infiltrerande inlägg om lyxflyktingar som tar över Europa och att de som kommer har redan allt de behöver, som en smartphone eller ett par märkesjeans. Frågan om var kvinnorna finns och om inte de också behöver hjälp är ytterligare något som sprids. Alla dessa inlägg är till för att påverka oss precis som reklamen. Det smyger sig på oss och tanken får fäste i huvudet. Plötsligt är påverkan så stor att vi också tänker tanken om att det är väldigt många unga män som kommer. Vart är kvinnor och barn, vart är de gamla? Och så har vi sänkt oss till den nivå dit de, som sprider detta, befinner sig. Skillnaden är dock att vi andra känner och tänker efter. Om det var jag, jag och min familj. Min släkt! Skulle vi då inte göra allt,verkligen allt för att få våra två grabbar i säkerhet. Sälja allt, betala vad som helst, offra sitt eget bara de kom till trygghet. Komma till trygghet för att sedan ta emot lillasyster på ett tryggt och säkert sätt. De skulle dock också komma i märkesjeans och med varsin smartphone. Och tänk då hur skönt det vore för oss som blev kvar att få veta att de är i säkerhet. Nu behöver vi inte fly, mina barn är trygga här med eller utan märkesjeans och smartphones. Nästa gång vi ser ensamkommande unga pojkar/män kanske vi ska tänka på vad deras föräldrar offrade för att sönerna skulle få en framtid. Ibland behöver vi vända och se oss själva i situationen och ändå kommer vi aldrig att förstå till fullo, men vi kan försöka och det kan vara gott nog.

Kollegor!

Det finns mycket vi bara tar för givet men också mycket vi är tacksamma för. Att ha mat för dagen tar de flesta av oss för givet, att ha en säng att sova i och tak över huvudet likaså. När det kommer till arbete är de flesta av oss tacksamma för att ha ett att gå till och få lön för. Att trivas är en förmån som inte är alla förunnat och kanske därför inget vi tar för givet. Jag har ett jobb som jag inte bara trivs med utan faktiskt känner lust att gå till. De arbetsdagar som känns tunga är lätt räknade för mig och det är en ynnest, jag vet. Oftast säger jag att det beror på eleverna, utan dem skulle jag gå hem men det är inte hela sanningen. Jag har fantastiska kollegor. Kollegor som bryr sig, som ställer upp och finns där när jag behöver. Idag fick jag känna just den där känslan av när kollegor sluter upp och aldrig är omöjliga när det har strulat till sig. Tänker att jag borde bli bättre på att säga till mina kollegor hur mycket jag uppskattar att de finns. Att dessutom ha en bästa vän som alltid finns och som dessutom är en fd kollega gör ju min dag än bättre.

Uppfylld!

Fötterna värker, kroppen är trött och aningen sliten men ack så nöjd och lycklig. En fantastisk dag närmar sig sitt slut. Huset är tömt på nära och kära och tystnaden har lagt sig stilla som ett snötäcke över huset. Nyss var här fullt av glada tillrop och varma skratt. En härlig blandning av goda och underbara människor som samlats för att fira vår "Kickunges" 18-årsdag. Stämningen har varit på topp och värmande för själ och hjärta. Så här i eftertankens timme känner jag mig alldeles uppfylld av den kärlek och innerlighet som vi delat. Det finns så mycket att vara tacksam för och jag är det. Så otroligt tacksam!

Ivrig förväntan!

Sitter i mörkret och ser hur människor vimlar omkring runtom mig. En del söker sina platser och andra har redan satt sig till ro och inväntar det som komma skall. Sorlet är nästan öronbedövande och i bakgrunden blandas det med en av de gyllene rösterna. Scenen ska snart äntras av två av Sveriges vackraste röster. Det är musikalkväll med Helen och Peter. Och det är inte vilken Peter och inte vilken Helen som helst. Nej, vi snackar Sjöholm och Jöback. Platsen är ABB Arena i Västerås. Kanske inte den mest tjusiga konsertlokalen vi besökt men när lamporna släcks och strålkastarna riktas mot scenen spelar det ingen roll. Ivrigt väntar jag på att näktergalarna tar ton.

Ett par timmar!

Nu är det bara ett par timmar, en sisådär 120 minuter eller en väldans massa sekunder men ändå bara ett ögonblick kvar, innan den stora dagen infaller. I arton år har vi varit förberedda, inte längtat eller väntat utan helt enkelt bara vetat att dagen skulle komma. Nej, väntade och längtade gjorde vi tiden som var innan för 18 år sedan. Med ivrig förväntan såg vi fram emot just morgondagen fast för 18 år sedan. Kanske på liknande sätt som du ser fram emot morgondagen. För imorgon kliver du in i vuxenvärlden och blir enligt lag en människa som fattar egna beslut, gör egna val och får ta konsekvenserna. Vi hoppas dock att vi får finnas med som rådgörare i val och beslut och som skyddsnät vid konsekvenserna. För hur vuxen du än blir och hur myndig du än får kalla dig är du vår lilla tjej och en liten bit av henne vill vi ha kvar. Hon vi sjöng om när hon äntligen kom, hon vars himmel alltid var blå och hon som älskar att bli pillad i håret och kliad på ryggen. I morgon är den stora dagen och jag fuskar lite och säger grattis på din 18-årsdag aningen för tidigt. Men jag vet ju att vid den här tiden, för prick 18 år sedan, visade du tydliga tecken på att inta världen med storm. Därför du finaste, du dyraste , käraste, min vän och allra hjärtats närmaste vill jag önska dig har den äran på din 18-årsdag. Jag älskar dig till rymden och tillbaks Juliette! ❤❤❤

Pojkvän!

Familjen har gått och blivit med pojkvän. Ja, inte vi allihop utan dottern förstås. Inte för att det måste vara dottern som har en pojkvän utan att det faktiskt är just hon och inte hela familjen som har skaffat pojkvän. Skaffat är ju också ett underligt uttryck: "jag har skaffat ny bil! Jaha vilken sort! En opel..." "Skaffat pojkvän? Jaha vilken sort?" Hursomhelst så har familjen utökats med en mycket rar och trevlig pojk. Söt är han också för den delen och är gudomlig på att spela gitarr bland annat. Han ser på dottern med en blick som får Antarktis isar att smälta och även mitt hjärta. Dock har jag nagelfarit pojkvännen och undrande funderat om han inte har några dolda sidor, sprickor i fasaden men inte lyckats finna något att klaga på. Det är en fin, härlig kille som min dotter är mycket förtjust i och han i henne. Inget tvivel om saken och när jag överläste följande rad: "till den finaste flickan i världen" då klev han rakt in i svärmorshjärtat och där får han stanna så länge han vill.

Hon Anita!

Ibland kommer dagar när energin tryter och tröttheten lamslår en. På jobbet går det mesta på vilja och reserven och stegen hemåt är tunga och trötta. Väl hemma är det enda målet att göra sig redo för lite soffhäng och tidigt natti. Idag var en sådan dag! Aningen sliten kliver jag in i hallen hemma. Posten är intagen och på bordet ligger det något färgglatt i en plastpåse med mitt namn på. Stilen är så bekant och med ens är all trötthet bortblåst. Med förväntansfulla fingrar pillar jag upp det vackert inslagna och än en gång får jag förundras över att ha en sådan vän. En vän som betyder allt och som är en stor del av mig och mitt liv att jag skulle vara lemlästad utan henne. Det är precis som om hon vet vad jag behöver och när jag behöver det. Hon är inte bara min vän hon är konstnär också. Hon Anita!

Piedestal

Piedestaler, det är de där höga, fina borden som det ställs vackra blommor på. Det är de vackraste blommorna, som ska synas lite extra, i blickfånget liksom. Ibland ställs det vackra saker på den höga, fina piedestalen. Fina ting, ibland värda mycket pengar eller kanske med ett affektionsvärde som inte går att ersätta. Oavsett finns alltid risken att det fina, vackra trillar ner och kanske aldrig går att laga mer. Ju högre piedestal, desto hårdare fall. Så kanske ska vi vara lite mer försiktiga med att sätta det finaste vi har för högt. Måhända håller de längre och står mer stabilt om vi håller dem på jorden.

Omtumlande!

Just nu känns det som om jag är ute på en omtumlande resa. En resa som jag inte riktigt vet var den började och inte säkert vet vad slutdestinationen är tänkt. Det är en härlig resa full av boost och bekräftelse. Den ena uppmärksamheten avlöser den andra och ståhejet tycks inte riktigt lägga sig. Jag är stolt och kan inte riktigt förstå och ta in vad det är som händer. Jag skulle ljuga om jag säger att det inte är roligt och spännande och jag skulle inte tala sanning om jag inte medger att jag är nervös, men... Det finns ett men, ett stort men... Visst gillar jag att resa och visst gillar jag ståhej men jag gillar hemma, i lugn och ro, mer. Och jag föredrar korkeken och lukten av blommorna.

Nygammalt!

Jag är tillbaka! Jorden har snurrat många varv och åren har runnit iväg men ändå känns det som om tiden stått still. Cirkeln är sluten och kanske har jag landat rätt och där jag verkligen hör hemma. Syslöjdsfröken, jag smakar på titeln och känner det välbekanta i det. Konstigt hur fort det går att anamma en identitet som varit undanstoppad så länge. Helt plötsligt kliver hon fram i mig och tar över mitt sätt att tänka och uttrycka mig.  Och jag älskar det. Nu ska jag "bara" få eleverna att känna samma sak.

Naturen i mikroformat!

Skönheten runtomkring finns inte alltid i det mest självklara och gigantiska. Ibland krävs makroläge på för att se det vackra i det lilla.

I sista stund!

Nu närmar sig slutet på vår tripp och nu gäller det att suga ur det gottaste ur Rom och fötterna. I eftermiddag, kväll ligger Trastevere för våra trötta och slitna skor. Någonting att äta, lite shopping och någonting att dricka. Som toppen på det får det nog bli en äkta italiensk glass, igen. Dagarna har rusat förbi som en Ferrari på motorväg, eller som en taxichaufför mellan flygplatsen och Rom. Nu närmar sig slutet på en resa som har haft allt. Ja, inget regn eller gråväder förstås och inget riktigt bad. Men sol, värme, sevärdheter och massor med bara vara i bästaste sällskap och underbar mat. Fotbad blev det ju dock, i en fontän. Var annars när man är i Rom. Innan kvällen avslutas som sig bör på takterrassen ska vi ändå hinna njuta en gnutta till.