Overkligt!

Det tål att upprepas: jag älskar mitt jobb. Jag tror på det jag gör och jag trivs med det. Varje dag är en ny utmaning, en ny resa mot nya mål med medresenärer (läs elever) som delar med sig av sina upplevelser och utsikter. Vi bestiger höjder tillsammans och njuter sedan av den fantastiska vyn framför oss när vi når toppen. Över berg och dalar går vår resa och ibland fastnar vi i någon gyttja men med gemensamma krafter tar vi oss vidare. Vi letar efter nya vägar när den gamla blivit invand, vi använder oss av de redskap vi behöver för att hitta rätt. Ett av dessa verktyg har varit vår blogg. Den har speglat vårt arbete och vår utveckling. Jag har stenhårt trott på att detta är en viktig del i undervisningen, så viktig att den fått bli en central roll i allt vi gör. Nu har jag fått kvitto på att mitt tänk var rätt. Vår blogg har uppmärksammats pga att vi har en tydlig koppling till läroplanen och att den är en del i vårt dagliga lärande. Att bli utvald till en av de 32 bloggar som nomineras till Webbstjärnans final är stort. Av mer än 3200 anmälda lag dessutom. Jag får gåshud och förstår inte riktigt vad som händer. Det är en helt otrolig känsla att få sådan respons på något som man brinner för och det som händer känns helt overkligt.

Påsk!

Påsken kom och påsken gick. Inte tror jag att jag gjorde det jag tyckte att jag borde gjort men det jag gjorde, gjorde jag för att det är sånt man faktiskt bör göra ibland. Tog vara på tiden, umgicks med familj, nära och kära och lite lagom nödvändiga sysslor utfördes så att samvetet fick sitt. Saker har blivit gjorda som är sköna att vara av med. Nödvändiga beslut har fattats och det kan bara bli bättre. Trevliga besked infann sig också och vad månne det bli av det, tro? I morgon börjar vardagen igen och den är det då rakt inget fel på.

Trisslott!

Ni vet den där känslan man har inför att skrapa en trisslott. Det är möjligt att vinna en miljon men det är klart det inte händer. Men om jag vann vad skulle jag göra för den där miljonen. Drömma kan man ju... Den känslan har jag haft inför Webbstjärnans tävling. Det skulle kunna vara möjligt, men nej det händer inte mig/oss. Fast om det skulle hända, bara tanken om... Nej, det är inte möjligt men ändå. Nu är vi ett steg närmare och det omöjliga finns inom räckhåll och ändå inte. Visst är det häftigt att vara utgallrad och kvar bland de 100 bästa. Bara det är fantastiskt och jag är oerhört stolt över mina elever som tillsammans med mig har åstadkommit detta. Det räcker så men... Det är fortfarande möjligt! Jag ska nog köpa en trisslott idag!
Titta in hos oss!

En hel dag!

Om jag kunde så skulle jag ta denna dag, packa in den i det finaste omslagspapper man kan tänka sig. Ett småblommigt, rosigt med milda rosa och gröna toner med ett matchande presentsnöre med massor av krusiduller. Eller ett egenhändigt gjort papper, lite grovt med aningens små nyanser av färgklickar med ett papperssnöre om. Fast det skulle vara fint med riktigt gammalt tidningspapper och ett härligt doftande tjärsnöre om. Hursomhelst så skulle jag omsorgsfullt och kärleksfullt slå in denna dag, sätta fast ett kort i ett fint band med texten ett minne. Sedan skulle jag spara paketet till en dag när jag innerligt behöver unna mig själv något riktigt fint. Då skulle jag ta fram mitt fina paket och högtidligt överlämna det till mig och njuta av denna dag en gång till. Tack min fina Kickunge för delade tankar, känslor och härliga diskussioner. Två själar, två hjärtan, en gemenskap i en soffa - en hel dag. Älskar dig!

Tänk att...

Tänk att det finns otäcka saker som kan växa i vår kropp utan att vi vet om det och då heller inte kan göra något åt det. Tänk att dessa saker ibland är elakartade och ibland inte. Tänk att just jag hade den oerhörda turen att det som växte på mig var en godartad otäcking. För otäck var den och växte på fel ställe gjorde den men... Tänk att det finns de som arbetar med att upptäcka sådana saker hos andra och också med att ta bort dem. För nu är den borta! Kanske inte helt men på god väg och tänk att nu kan det bara bli bättre.

Nu stundas det...

Nu är snart väntan över, väntan och oron över hur det ska gå och hur det ska bli. I morgon vid denna tid ligger svaret öppet och insikten tar vid. Visst är där en hejdlös massa fjärilar som vimlar runt och visst knyts det i magen, ända upp i halsen. Knäna är en aning darriga och tårpåsen är fylld till brädden. Ändå finns där ett stort lugn. Hur konstigt det än låter. En sorts acceptans och lättnad över att nu är det äntligen dags. Vetskapen om att jag är i de bästa händer och att det finns så många runtom mig som tänker på mig, ger mig styrka i min svaghet. Nu stundas det och mer redo än så här blir jag aldrig.

Förmågor

Tänk er en hög med texter, texter skrivna av elever i 9-årsåldern. Berättelser om äventyr och faktatexter om skogssnigeln och skogsödlan. I dessa texter ligger mången möda och stort besvär. En del är med ytterst få ord skrivna och på andra har pennat flödat. Runda, lite snirkliga bokstäver formade med omsorgsfullhet. Spretiga kråkfötter i en allsköns blandning av stora och små. Och så de där texterna som är skrivna som vi pratar. Ibland i en enda lång harang där det är svårt att avgöra var orden börjar och tar slut. Gemensamt för dem alla är att de är skrivna utifrån de förutsättningar som finns. Bakom varje text och penna sitter en förmåga och som utifrån sina möjligheter skapar det bästa den förmår. Sedan är det upp till mig att bedöma, tack och lov inte ensam. Efter diskussioner, våndor och en och annan sliten hårtuss vänder vi och vrider på texterna ytterligare en gång. Det går så långt att vi tar råd av provansvarig och hon ger oss just det stöd vi behöver för att göra en rättvis bedömning av alla texter. Jag är glad att jag delar ansvaret att bedöma dessa prov med andra, mycket kompetenta lärare. Diskussionerna går varma men det är högt i tak och alla har vi ett gemensamt mål, att oavsett resultat ska vi bedöma utifrån elevens bästa kunskapsuppfyllelse. Här, nu och i framtiden.

När jag återgår till klassrummet och sitter och tittar ut över mina elever som är engagerade och ambitiösa, slår det mig att här finns en outsinlig källa av förmågor. Jag ska bara leda dem så att de växer därifrån de är, se till att ansa och ge dem näring genom respons, uppmuntran och kunskap varje dag. Vi kan om vi vill och om vi vet varför.

Brunnen...

När jag brinner för något, då brinner min låga envist och ihärdigt. Jag gör allt och lite till för att det ska bli så bra som möjligt, för så många som möjligt. Om det jag brinner för inte gagnar någon nog vill jag inte lysa i onödan. Mitt ljus är ju till för att det ska fylla ett behov och för att underlätta för andra och inte bara för att. Kanske är det dags att sätta lågan under skäppan och låta någon annan brinna eller kanske har behovet för just detta ljus brunnit ut. Jag vill inte brinna ut för något som inte är värt att brinna för. Som eldsjäl kommer jag alltid att hitta något annat att tända glöden med.

På rätt plats!

Kan knappt med ord beskriva den värme och stolthet jag känner över all respons jag fått idag över inslaget i dagens NA. Fina ord från fantastiska kollegor sätter extra avtryck eftersom de lever i samma verklighet som jag. Men jag har fått så härliga ord från föräldrar och människor jag knappt känner och det är otroligt roligt. När min familj visar sig stolta då är lyckopåsen fylld till brädden. När det jobb man lägger både sin själ och hjärta i ger resultat, då har man hamnat rätt i livet.

Fantastiska främmande människor samt nära och kära!

Idag har jag träffat två fantastiska människor och tro det eller ej, men de jobbar inom sjuktandvården. Omedelbart fick de mig att känna mig trygg och omhändertagen trots orsakerna till att jag hamnat i deras händer. Sällan har jag mött så proffsiga och samtidigt så inkännande och ödmjuka människor inom tandvården. Vilken lyckoträff och precis när den behövdes som bäst. Visst är det en lång bit kvar att gå men nu vet jag att jag är i tryggt sällskskap. Visst är det som väntar något som kommer att kräva min styrka och kraft men... Jag vet att jag klarar det och mycket tack vare den fantastiska och fina support som jag har runt mig. Ingen nämnd och ingen glömd men utan ert stöd, er omtanke och värme och kanske framförallt den kärlek som jag känner, skulle jag nog inte ens sett tunneln för allt mörker. Tack!♥♥♥