Otroligt roligt oväntat!

Det kom ett mail idag. Ett mail från Webbstjärnan (det är en stiftelse som lyder under .se och anordnar en tävling varje år för lärare och elever i bloggande). Där stod det att vår blogg, Veronies treor hade blivit utvalda som en av de 20 bästa i kategorin klassbloggar årskurs 1-6. Detta är helt magiskt och så ofattbart. Visst kämpar vi på och vill hur mycket som helst med vår blogg men aldrig kunde jag drömma om detta. Våra förutsättningar är näst intill obefintliga vad gäller datorer men vi gör det bästa vi kan utifrån det vi har. Och tydligen räcker det långt. Jag är så stolt över denna nominering men mest stolt är jag över mina elever som faktiskt är de som gör bloggen till det den är. Den är ett utomordentligt redskap i vårt lärande och den får eleverna att överträffa sig själva. Det här är stort och jag undrar om det inte är dags för gl-sskalas! ;)

Följ oss på http://stocksätterskolan1.se

Full av beundran!

Tänk vad Majblomme-pengar och en generös och omtänksam medmänniska kan göra skillnad. Först och främst att vara så engagerad att man uppmärksammar de behov som finns. Men att inte stanna därvid utan ta tag i tanken och förvandla den till handling. Med endast tusen kronor förändra vardagen för flera barn genom att se till att de får det de behöver i form av kläder mm. I det stora hela är det en droppe i havet men för dessa barn kan det vara den handling som förändrar deras liv. Allt detta på eget initiativ och på egen fritid. Jag är så full av beundran och glad över att denna människa är en kollega till mig.

En kvinna till!

-Ska du göra något speciellt ikväll? Annars kan du väl komma förbi och ta en fika. Jag har inget för mig. Så sa hon, hon som skulle bli min allra käraste och närmaste vän. Och självklart hade hon något för sig. Hennes lilla dotter fyllde tre, samma dag. Man skulle kunna säga att vår vänskap gick från 0 - 100 den kvällen och på den vägen är det. Du är en kvinna som inte helt omärkt gått genom livet. En hel del törnar har du fått utstå men du har rest dig och kommit igen. Vår vänskap har stått pall för en hel del eskapader precis som riktig vänskap gör. När mitt liv har svajat har du funnits där, lyssnat, hållit om och fått tillvaron att stanna upp en liten stund. Med glädje har jag räckt ut min hand när du eller dina barn behövt en hand att hålla i. Vi träffas inte varje dag eller ens varje vecka, men du finns där och jag finns här och båda vet vi, var vi har varann. Utan dig skulle inte jag ha varit den jag är och livet skulle helt klart vara mindre färgstarkt. Du är den som vet allt om mig och ändå vill vara min vän - jag älskar dig för det, Anita.♥

Drömmen blir sann!

Nu har det hänt! Det jag väntat och hoppats på finns inom räckhåll. Snart, snart ska där sitta en tavla i mitt klassrum som kommer att öppna dörren till en helt ny värld. Den kommer att medverka till att mitt arbete och mina elevers lärande kommer att uppnå nya höjder. Med världen inom räckhåll kommer vi tillsammans att upptäcka och uppleva sånt som vi bara drömt om. Allt det som finns därute, till stor del gratis, kan vi använda oss av för att på ett lustfyllt sätt nå de mål vi är på väg mot. Mina elever för att utvecklas och få gå vidare och jag för att man aldrig är för gammal för att lära nytt. Nu ska jag bara planera och förbereda mig inför dagen då den är installerad och klar för att användas - Smartboarden.

Nu kan vi spara det som skrivs och vi slipper allt suddande. Yippie!

Kvinnor i mitt liv, 3!

Ända sedan jag såg mitt livs första ljus kan man säga att du funnits där. Ibland mer och ibland lite mer i periferin. Någonstans på vägen blev du en av mina förebilder. Till en början var det nog den kärlek jag fick och det smeknamn du gav mig, som betydde mest. Än i dag värmer det smeknamnet mig ända in i själen. Det får mig att känna mig speciell och älskad. Som barn fick jag dela dig med dina egna men det var okej. För de var mig lika kära och du glömde inte mig. När livet var som mörkast så kände jag din närhet och upplevde att du nog skulle kunna vara min väg ut. Inga ord blev sagda men skrivna och det är jag dig evigt tacksam för. På gränsen till vuxenvärlden, på väg in i en seriös relation, samtalade du med mig om just relationen man - kvinna, som en jämbördig. Det glömmer jag aldrig! Vi satt i en bil och du berättade om hur man ska vårda kärleken och älska mycket. Jag har följt de råden!  Det finns såklart en massa ytliga ting som gjort att jag sett upp till dig också. Du var alltid smakfullt klädd och den smaken avspeglades i ert hem. Jag fick ofta höra att jag var lik dig och det gör och gjorde mig väldigt stolt. Du hade och har en integritet som jag beundrar och som jag känner igen hos mig själv. Vi har fler likheter och det är inte konstigt eftersom du är min älskade moster Brita och jag är din "Kickunge". Jag är så glad över att du finns i mitt liv, om än i periferin.

Så kan det bli!

Det är inte alltid det blir som man tänkt sig och kanske är det någon mening med det. Många upptäckter och uppfinningar kom till just för att det inte blev som man tänkt sig. Columbus skulle inte ha kommit till Amerika och Nobel skulle inte ha uppfunnit dynamiten. (Vilket vi ibland kanske önskar att han inte skulle ha gjort.)
Visst blir vi en aning besvikna när det som vi så gärna vill, inte blir av. Ändå kan det ju bli bra ändå. Det kanske öppnar nya dörrar för nya lärdomar och upplevelser. Med åldern lär man sig att inte förvänta sig för mycket, då blir nämligen besvikelsen inte så stor. Samtidigt som man vet att det är just förväntningar som ger guldkant åt tillvaron. Visst släcks något inombords när det man så gärna vill grusas, men får man alltid som man vill uppskattas det inte som det borde. Ibland måste man kämpa för det man vill, om det ska bli som man tänkt sig och ibland får man vänta och se om det inte blir bra ändå.

Stolt feminist!

"Feminism är en samling rörelser som verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter och kvinnans likställighet med mannen." (sv.wikipedia.org/wiki/Feminism)

Alltså borde en feminist vara någon som vill ha just detta. Vem vill inte det, är min fråga? Och vad tror de i så fall att de vinner på att det inte är så? Det är knappast så att de, som är emot själva grundtanken om likställighet, reser sig upp och säger att kvinnan är underlägsen mannen. I dagens samhälle är det inte politiskt korrekt och inte socialt accepterat. Istället säger man att feminismdebatten och feministerna har gått över styr. De påstås dra alla män över en kam och många går till försvar. Ordet feminist används ibland för att göra kvinnor mindre kvinnliga och som om det vore något kränkande. Jag är feminist och jag är stolt över det. Det har inget med hur jag ser ut, vad jag har på mig eller vad jag tycker om att göra. I den bästa av mina världar har kvinnor och män lika rättigheter och blir bedömda utifrån lika villkor. För mig handlar det inte om det bästa kvinnliga eller det bästa manliga utan om det bästa mänskliga vi kan vara tillsammans - likställda.

En röst som hörs!

En ung kvinna, ung men med väldigt starka åsikter och klara värderingar. Hon bär med sig ett ordförråd som få vuxna har tillgång till. Feminism är ett av hennes ledord och hon för en tydlig kamp mot de som medvetet missförstår dess innebörd. Inget kan få henne så upprörd som när våldtäktsmän frias, framförallt när offrets ord ifrågasätts eller när kvinnor kränks och förminskas. För henne är jämlikhet inte bara en kamp för kvinnors lika rättigheter utan om alla människors rättigheter. Det handlar heller inte bara om de svaga, utsatta eller minoriteter utan om allas lika värde. Att stå upp för sin och många andras sak är modigt och beundransvärt. Det är sådana som hon, som en gång kommer att göra förändring och driva kampen närmare målet.
När jag ser in i dina bruna, målmedvetna och kompromisslösa ögon så ser jag en stark kvinna. Du, min lilla, med den stora rösten, de genomtänkta, välformulerde orden och de medvetna valen. Argumenten radas upp och principer är fasta utan att för den skull vara prestigeladdade. Med en balans mellan ödmjukhet och stenhård vilja tar du dig an debatter och diskussioner som både upprör och berör. Du tar striden även mot den maktstyrda auktoriteter och vägrar böja dig för härskartekniker. Må din styrka ta dig dit du vill och låt ingen hindra dig i dina val och drömmar. Jag älskar dig och är så oerhört stolt över dig, min fina dotter.

Därute!

På en plats, en bit bort, som lika gärna kunde vara i Långtbortistan, bor en tjej. Inte vilken tjej som helst. Det är tjejen som klev in i mitt liv med en bukett vårblommor och sådde för alltid en plats i mitt hjärta. Vi har en massa upplevelser och minnen som vi delar och jag har förundrats över hur starka våra band är. Det har varit toppar men också djupa dalar men det har fört oss varandra än närmre. Där är en natt jag aldrig glömmer och det var då jag förstod att vi var för evigt knutna till varann - i våra hjärtan. Att sedan få se en vänskap växa fram mellan de käraste tjejer jag har, är en önskan som slog in.
Du är vuxen nu, står på egna ben och har skapat dig ett eget liv. Måhända är det dalar och toppar nu också men det är ju livet. Var du än i världen vänder så finns jag här. Och du finns hos mig, alltid och jag längtar tills nästa gång, när det än blir. Du finaste som fyller 23 och som jag älskar så det gör ont.

På jobbet!

Stämningen är på topp i klassrummet. När det närmar sig mattelektion stiger tempen ytterligare. Redan i kapprummet hör jag hur eleverna jublar över att det är dags för matte. Det överstiger alla mina förväntningar. Nog för att jag har strävat efter att få matematiken lustfylld och spännande men att det skulle så denna skörd kunde jag aldrig drömma om. Vi pratar, vi diskuterar, vi spelar och vi leker matte. Ja, det är klart att vi räknar matte också. Vi vänder och vrider, förklarar hur vi tänker och delar med oss av varandras kunnande. Och det bästa man kan få, efter att ha gnuggat alla strategier för att addera flera ental i huvudet och växla dem till tiotal, är att läsa följande på klassens blogg:
" Veronie kan lära mig på ental och tiatal det är kul och kunna".

Vitt kuvert - igen!

Med darrande händer river jag upp kuvertet med den skräckinjagande avsändaren. Inuti möter mig besked om ny tid för grundligare undersökning. Du erbjuds tid den .... kl 7.40 hos... Jag läser inte mer trots detta fångar mitt öga det som står som om det vore i neon. Min välbyggda, totalisolerade, ogenomträngliga bubbla smälter samman och bildar tårar som rinner nerför mina kinder. Skräcken väller fram i mig utan att jag överhuvudtaget kan hejda den. Jag ska infinna mig hos "djävulen i den vita rocken". Det jag känner är något man kan likna vid hat. Ändå slås jag av insikten att det är min egen svaghet jag avskyr. Utelämnandet som sker utanför min kontroll och det jag förvandlas till, där och då. På min ena axel sitter en annan djävul och viskar att detta klarar du aldrig. Samtidigt känner jag en lätt beröring och denna gång är rösten min egen: Jag klarar detta, jag har mött värre "djävular" än så här.

Starka kvinnor 1

I mitt liv har jag mött en massa starka kvinnor, ja flickor också såklart. En del har gått före mig och visat vägen och andra har för evigt satt sina spår hos mig. De flesta har varit nu levande eller i alla fall har de levt under min livstid. Det finns dock de som jag aldrig har mött i detta livet men som trots detta berört mig starkt. Alla dessa kvinnor trängs i mitt hjärta och ibland är det bara tanken på dem som ger mig styrka. Såklart är min mamma en av dessa starka kvinnor. Hennes liv har varit som en krokig grusväg under tjällossningen. Hon har dock alltid lyckats hålla sig kvar på vägen även om det gått undan i krökarna. Endast 24 år gammal var hon mor till fyra små barn och bara det är en bedrift. Sjukdomar och svårigheter har avlöst varandra men hon har stått pall. Närhelst någon behövt henne har hon funnits där även om det ibland har blivit för mycket. Det finns många som har henne att tacka för mycket, jag tex. Trots sin ålder arbetar hon fortfarande och hon hanterar mobil och dator som om hon vore 25. Hennes hjärta är så stort, hennes händer alltid utsträckta och famnen alltid öppen och värmande. Med åren har hon blivit moster, svärmor, mormor och farmor samt "plastmamma" till sina "Tupperwareflickor" och hon jonglerar med oss alla. För mig är hon den hamn jag alltid vill uppsöka när det stormar som värst. Jag älskar dig, mamma!

Nu är glada julen slut, slut, slut...

Dags att knyta ihop säcken för denna gång och låta julen tacka för sig. Lite vemodigt är det allt när tomtarna samlas på borden i väntan på silkespapper och kartonger. Svårast är att plocka ner adventsljusstakarna i fönstren och de fina, pyntade med stearinljus på borden. Än är det mörkt och vi behöver så innerligt väl något som lyser upp. Runt, runt och fram och tillbaka för att inte missa en endaste julprydnad. Trots detta är det alltid någon som lyckas undgå mitt hököga. En liten tomtemagnet på kylskåpsdörren eller den lilla blå på badrummet. Kanske den stora som står högst upp på hyllan och blickar ut över hela vardagsrummet. Visst är det härligt att plocka fram julen och pynta till trevnad och mys och visst känns det aningen tomt när den är borta. Ändå vet jag av erfarenhet att det känns fräscht och lite nytt när dammtrasan fått dammat bort det sista julstoftet och det är dags att vänta in våren.

De är stora nu!

Man växer med sina barn. Det är hemligheten med att man aldrig riktigt fattar att de blir stora. De kommer alltid vara barn i mina ögon om än stora, skäggiga, vuxna och till åren komna. För mig är de det bästa som hänt och det käraste jag har. Genom eld och vatten, över berg och dalar går jag barfota om det behövs, för deras skull. När vi samlas runt matbordet är stämningen hög och diskussionerna heta. Under tystnad betraktar jag dem och ser att de är självständiga individer med egna åsikter och viljor. De bestämmer själva vilken väg de ska gå men ändå skymtar en liten önskan om att få ett erkännande. Alla vill de också ha sin tid av att synas och få  uppmärksamhet. De vill bli behandlade med respekt och som jämlikar men ibland vill de vara små och lägga bekymren i mammas famn. Det är en lycka att få hjälpa till och bära när det är tungt och dela glädjen i de ljusa stunderna. Att få finnas för dem, stötta dem i deras val och växa med dem hör livet till.

Anno 1777

Antavlor och ansedlar i långa banor. Släktträd höga och vida världen över. Spännande namn och levnadsöden glimtar till bland alla Eriksson, Larsson, Ersson och Svensson. Brita Cajsa avlöser Stina Cajsa som i sin tur varvas med Stina Lovisa och Maria Josefina. Det är som att hitta en nål i, den numera berömda, höstacken. Kyrkböcker med födda, vigslar och döda. Husförhörslängder  och församlingsböcker! Här finns allt man vill veta och kanske sånt man inte vill höra talas om. Där står, svart på vitt, att min farfar Erik Larsson faktiskt är född. Med snirligt vacker handstil kan jag läsa hans namn och vilka hans föräldrar var. Fantastiskt! Det är en sådan kick att läsa detta, som är skrivet för mer än hundra år sedan men som är så nära förknippat med vem jag är. Han vars hand jag fick lägga min lilla i och med skräckblandad förtjusning bjuda hästen Holvina på en sockerbit. Släktforskning väcker minnen till liv, ger fantasin något att frossa i och knyter ihop en förfärlig massa lösa trådar. Helt klart är också att det är beroendeframkallande och också som brukligt - en verklighetsflykt, som det kan behövas lite av ibland. 

Väntan!

Ett vitt kuvert med en tryckt adress som visar att avsändaren är Karlskoga lasarett. Innehållet är ett meddelande som talar om att en remiss är mottagen och att de snarast ska höra av sig om en tid för vidare behandling. Nu väntar jag! Det är ingen bra tid att vänta på. Helger som avlöser varandra, med få vardagar mellan, innebär att väntan blir än längre. Värk och smärta är en sak, minskad tuggförmåga och viss påverkan av talet är en annan men ovisshet och oro är något som är svårare att hantera. Rädslan - över att tillståndet förvärras ju längre tiden tickar och att inte veta vad "det" faktiskt är jag väntar på - är påtagligt närvarande. Kraften och orken är påverkade och stundtals är tröttheten förlamande. Tack och lov är där stunder, med nära och kära, som är som balsam för ett trassligt hår. För en stund glömmer jag tid och rum och den evinnerliga väntan känns avlägsen.

Tänk om...

Tänk om jag kunde stänga av alla måsten. Om jag kunde bortse från alla högar som måste göras. Om det där som väntar på mig kunde vänta ett tag till. Tänk om jag kunde göra det jag vill och önskar först. Skjuta allt åt sidan, strunta i dammråttorna, strykhögen och den eviga tvättmaskinen, matlagningen, disken och kanske framförallt lära mig att säga nej. Därborta, därframme, om en stund, sedan och senare kommer aldrig för där kommer nya måsten att ta itu med innan sedan kommer. Det finns heller ingen annan än mig själv att skylla på. Jag är den jag är och det jag gör eller inte gör bär jag ansvaret för själv. Det jag gör är också vad som gör mig till den jag är. Jag styr och ställer, vill gärna ha saker på mitt vis, prylarna där jag ställer dem och i min ordning. Alla måsten är en del av livet men jag och många med mig får inte låta dem styra och ta överhanden över lust och nöje. Ändå finns lyckan också i att säga ja, att finnas och göra måsten för någon annans skull. Dock måste jag lära mig att släppa mina måsten och låta någon annan göra dem istället för mig - för min skull.