God jul!

Nu är da'n före doppareda'n inne och trots att ingen snö lyser vit må julstämningen infinna sig. Det lyser varmt i alla husen och inne brinner adventsljusen. Pyssel och prassel av papper och klappar, från köket kommer dofter av blandat slag. Skinka och saffran med köttbullar till och laxen vilar bredvid knäcken i lådor. Granen väntar på glitter och kulor och visst väntar vi alla en smula på tomten. Elvis sjunger julsånger i takt med dammsugaren och räven raskar över bonat golv. Julstämningen infinner sig till slut och ljusen glittrar i både gran och barnaöga. Klapparna ligger under granen och maten finns på faten, nu lider det mot jul. God jul på Er alla i kojor och slott, låt klockan slå tolv och ringa in till julefrid.

Utflygning!

Så har ytterligare en unge lämnat boet. Ett nytt litet rede har inretts och vingarna har burit mot nya mål. Här hemma ekar tomheten och tystheten är ibland öronbedövande. Det har krävts stora omvandlingar och då inte bara känslomässigt utan även utrymmesmässigt. För att fylla tomrum och för att få saker på plats har vi gjort rokader. Garderober hit och bokhyllor dit, bäddsoffa in och gammal säng ut och en massa annat på tippen. Nu börjar allt ta form och det blir så bra. Men ändå svider det i hjärteroten av saknad av det som varit och aldrig kommer att bli igen. Var sak har sin tid och det gäller att växa med och låta var sak ha sin gång.  Även om det gör ont när ungarna lättar ankar så fylls ändå hjärtat av en stolthet över att de faktiskt står på egna ben. Att få längta och sakna kan ibland göra gott och återseenden är desto kärare.

"Lilla vackra Anna..."

Det finns en väldig massa fina "Annor" runtomkring som är väl värda sin dag. Min svärmor, som stått ut med mig i 30 år, heter Anna i andra-namn. Min fina, fantastiska dotter heter Anna, ja också som
andra-namn. På jobbet har jag toppen-Annor som jag är väldigt glad över att de finns. De är personligheter som jag tycker om att möta varje dag och de finns där när man behöver dem. En fin Anna, vars son jag fick äran att låna i fyra år och som i en annan tid eller värld och med andra förutsättningar skulle ha varit en nära vän. Min engelska-fröken heter Anna i sitt dubbelnamn och hon har verkligen inspirerat mig till mitt yrkesval.  En gammal vän sedan länge svunnen tonår heter Anna och det är många minnen vi delar om än på håll.
Häromdagen var det alla vackra "Annors" dag och må deras dag ha varit fylld av det de förtjänar.

Ny dag!

Vilken tur att det finns nya dagar, nya givar och nya chanser. Dagar att ta vara på och njuta av, oavsett. Nya givar som ger nya kort att spela med och spela ut. Chans att se allt ur andra perspektiv och se möjligheter istället för svårigheter. Trötthet och uppgivenhet skymmer gärna sikten för mod, hopp och lust. Det gäller att dra upp rullgardinen och se klart även i det mörka decembergrå och inte låtas dra ner i det bittra, missnöjda. Nej, låt ljusen ha sin gång att lysa upp och låt julens frid strö sitt lugn över oroliga själar. Njut av här, nu och innerligt
I dag blev en annan dag, igår är historia och morgondagen är oskriven.

Stämning!

Ja, inte är det julstämning precis. Det glittrande, förväntansfulla lyser med sin frånvaro. Budskap om frid på jorden, kärlek och värme överröstas av iskalla toner. Toner om skillnader, om vi och om dom, om pengar och vem som ska få sin vilja igenom. Till varje pris. Det är som om den kalla andan sprider sig. Den får fäste som rimfrost på vindrutan även där värme alltid varit det signifikanta. Det är mitt och ditt och det går inte att mötas. Det mäts och granskas och nåde dig om du klampar in på annans mark.  Det stramas åt och kraven skärps och sakta men säkert släcks den glöd som brunnit så länge och så gärna. Kvar blir en tomhet, en trötthet och en uppgivenhet. Ändå finns där en fladdrande låga som vittnar om att i morgon är en annan dag. Kanske vinner värmen över kylan och visst är det så att så länge det finns liv så finns det hopp.

Advent

Advent är mörker och kyla.
På jorden är krig och kallt.
Man drömmer om fred och om vänskap,
men bråkar och slåss överallt.

Den som skrev dessa rader visste inte hur kallt och hur bråkigt det faktiskt kunde bli,  i just adventstid. Prestige och principer tar överhand när den utsträckta handen borde mötas på mitten. Målet är att så split och försätta ett helt land och folk i oro och otrygghet, i just juletid. Ankomst, väntan på ljus, värme och lycka, skuggas av bristen på den gemenskap och sammanhållning som borde enat. Om inte annat för att skapa förtroende och tillit samt ett hopp om att årets julklapp blir till tonerna av:
 Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand...

En mjölkskvätt!

Det är de små tingen som sätter guldkant på tillvaron. En varm kram, en chokladbit,  något gott till kaffet, för att inte tala om en mjölkskvätt i kaffet. Ja, det kan faktiskt göra min förmiddag. Att det finns en liten, ynka mjölkskvätt att hälla i, ack det så viktiga förmiddagskaffet. Om det än bara blir så att det bräcker. Ni vet så där att kaffet blir en aning grumligt. Men det räcker för att jag ska bli nöjd en stund. Det säger kanske mer om hur ofta det är motsatsen än hur lättroad jag är. Mjölkskvättar dräller det inte av på jobbet och det är till och med ont om kaffe om man inte är påpasslig. För tidig inget kaffe färdigt, för sen, ja då är kaffet slut. Så därför är mjölkskvätten med kaffe en guldkant värdig att notera lite extra.

Fredag!

Fredagar har ett skimmer av den stundande helgen över sig. På jobbet infinner sig lite av en blandning av "att-göra-klart-anda" och "fredagsmys-känsla". Efter jobbet är det dags för förberedande inför den helg som står för dörren. Handling, städning och inte att förglömma något gott att laga till fredagskvällen. Att handla på en fredag innebär risk för social överdos. Alla handlar på fredagar. I varje vrå och hyllgång dyker det upp bekanta ansikten och aldrig talas det så mycket som då. Om ditten och datten och om just ingenting. Det som borde ta en kvart slutar som tidigast efter en timme. Väl hemma i soffan, efter fredagens vedermödor, går luften ur. Koman infinner sig och tröttheten förlamar hela systemet och inte ens vilda hästar kan sparka igång maskineriet. Men så tänk ändå att en natt senare så funkar det väloljade systemet igen och man är "fit for fight". Visst är väl livet förunderligt!

Jonglör!

Nu går tiden så fort att jag har svårt att hålla isär dagarna. Vissa dagar känns som om de varat i en vecka men inte på grund av att de är långa utan för att de är till brädden fyllda. Det ena avlöser det andra och det tredje väntar runt hörnet innan det fjärde kommer ikapp. Det är som ett enda långt gatlopp där kvarteren avlöser varandra. Eller som en jonglör med tok för mycket bollar. Och bollarna som snurrar i luften är så många att det inte finns färger som räcker till att sortera dem i. Dock är det till största delen behagliga, mjuka bollar men visst finns där en och annan hård som en snyting. Det finns ingen hejd på variationen i bollandet och ibland funderar jag på hur min arbetsbeskrivning skulle se ut, om det fanns någon. Kanske skulle det stå tusenkonstnär där det egentligen ska stå lärare.

Trådspänning!

Det är som om någon eller kanske några drar i varsin trådände och det för med sig en trådspänning utan dess like. Den är tunn och osynliggjord men den finns där under ytan. Och alla vet vi, eller kan i alla fall föreställa oss om vilka konsekvenser det kan bli av spända linor under vatten. Det går sönder! Något brister och kanske aldrig mer går att reparera. Där förut tolerans och respekt varit ledord där börjar nu jantelagens spännband dras åt. Inte ens i min föreställningsvärld kunde jag föreställa mig att det finns så mycket undertryckta känslor som hotar att brisera, på grund av de val vissa valde att göra. Ett val som faktiskt flera av oss hade möjlighet att göra och den som borde blivit vald bland de första hade inte rätten att bli vald. Då kan jag förstå att bitterheten visar sitt ansikte men jag vill inte dansa på lina och vara rädd för att ett felsteg får mig att falla hårt och skoningslöst. Jag har gjort mitt val, jag står för det och jag önskar att bli respekterad utifrån den jag är samt det jag gör och inte ùtifrån det jag blev.

Mörker & kyla!

Så blåste det upp och vips var den här - hösten och nästan förbi. Den aviserar sin ankomst med hårda vindar, regn och mörker. Där anas en slinga av snö i luften och vintern knackar på dörren.  Inne lyser lampan varm men de vackra färgerna ute har övergått till en färgskala i grått, brunt och bara trist. Det är svårt att hitta motivation och kanske är vi som blommorna i köksfönstret - desperata i vår jakt efter ljuset. Vi liksom slår knut på oss själva för att hinna få med en gnutta ljus och när grårusket täcker oss är frustrationen ett faktum. Värmeljusen i alla byttor och lyktor får vara surrogat och med en skön pläd, en bra bok och faktiskt en värmande brasa i kaminen, får jag nog vara tacksam för det jag har. Och runt hörnet väntar mer ljus och värme och gemenskap. Var sak har sin tid och nu är det återhämtningstid, både för naturen och mig.

Jag mår illa!

Vi har åsiktsfrihet och det försöker jag respektera men jag får också ha en fri åsikt och får fritt välja vems åsikt jag kan respektera. Och jag varken kan eller vill respektera någon eller några som tycker att deras välfärd står och faller med humanitet mot flyktingar. När jaget är viktigare än solidaritet och olikheter ses som ett hot då brister min förståelse och respekt. Jag mår illa över dessa åsikter och har svårt att respektera personen bakom. Tack och lov att majoriteten av Sveriges människor, oavsett politisk färg, visar upp ett humanismens ansikte.

Rösta!

I morgon är den stora valdagen inne. Den dagen då vi alla måste ta oss ur soffan hur skön den är. Vi har en demokrati att värna om och kämpa för och den är viktigare än om vi har delade åsikter i vissa sakfrågor. Det är ju just demokratin som gör att vi tillåts ha olika åsikter. Nu innebär förstås demokratin inte bara att du och jag har rätt att tycka vad vi vill. Nej vi måste också ta ansvar, ansvar för att det vi tror och kämpar för inte på något sätt gör någon annan illa. Inte heller kan vi gömma oss bakom demokratin och tro att det är okej att vi skiljer på människors värde på grund av etnicitet, religion, kön, sexualiteten. Det är heller inte okej att slinka med tungan och prata om att människor har fel hudfärg, inte vid matbordet ens men definitivt inte av en politiker med en ansvarig position.
I den bästa av världar önskar jag att alla partier kunde enas om att hjälpas åt att göra Sverige bättre för alla, även de som kommer som flyktingar. Ja kanske inte alla partier för det finns ju faktiskt ett parti som vill att vi ska stänga dörren, stänga gränsen och utnyttja demokratin för syften som bryter mot svensk värdegrund. Vi måste rösta i morgon för att vi har rätt att rösta men tänk en extra gång och ta ditt ansvar.

Ensam är inte stark!

Det är när det kör ihop sig, strular till sig eller bara blir aningen för mycket som man inser hur värt det är med goda kollegor. Kollegor som stöttar, som lyssnar och erbjuder en axel att luta sig mot när allting annat snurrar för fort. Att få utbyta tankar, ideer och få nicka igenkännande tillsammans när upplevelserna är desamma. Ofta känner man det tunga ansvaret själv och det är skönt att bara få dela bördan om så bara genom samtal. Ibland kan det kännas tufft att blotta sina tillkortakommanden och svagheter men likväl kan det vara svårt att dela med sig när man lyckas. Varje dag går jag till jobbet i trygg förvissning om att jag möter fantastiska kollegor med olika kompetenser och kvalitéer.  Alla väldigt olika men alla med samma mål, att få våra elever att må bra och känna sig trygga samt utvecklas i sitt lärande. Dessutom tror och hoppas jag att vi alla är beredda att vara den axeln eller det där örat när vår kollega behöver.

Min tappra pappa!

Min pappa är min hjälte. Min fina pappa som gått genom än det ena än det andra. Nu senast två ögonoperationer inom loppet av ett dygn och vad händer, han mister synen helt på det ögat. När jag ringer och frågar hur det är svarar han att det går bra och det måste ju gå. Så undrar jag över hur det går med gräsklippningen och då berättar han att den har han klippt, idag. Samma dag som han fått besked om att det finns nog inget att göra åt ögat och att det förhoppningsvis kommer att sluta att blöda. Ingen hade dömt honom om han deppat ihop och blivit sittande men inte min pappa. Han går ut och klipper gräset för det är ju ingen stor gräsmatta och det var bara lite tungt på något ställe. Han är snart 86 år!!! Min tappra, fina pappa! Du ger mig kraft och mod att se saker på ett annat sätt. Jag älskar dig!

Långa!

Väl i min bädd kan jag se tillbaka på den gångna dagen och känna en tillfredsställan över att få lägga den till handlingarna. Det finns inget ont att säga om den men det är ändå skönt att dagen är över. Vissa dagar kan inge en lätt känsla av bergsklättring och andra flyter liksom bara på. Kanske är det de tunga dagarna som sätter mest spår men visst minns vi det roliga och mysiga mest. Oavsett behöver kroppen få sin vila efter långa dagar. Då uppskattar jag att få lägga ner huvudet och låta sömnen ge lisa åt själen.

Förälskad!

Av någon anledning har jag fastnat för för-ord. Ja inte de förord man kanske först associerar till utan alla de där orden som inleds med ett "för". Jag är helt enkelt för dem, ja rentav förtjust i dem. Även om det finns de som är förskräckliga och förfärliga som förintar och förstör. Förluster som förtär och tvingar till försakan.
Mest förundras jag över ord som förbarmar och förändrar. De för oftast med sig något bra och förresten kan de förvandla ont till gott. Det kan vara lätt att förfäras över fördärv men också att förföras av förlustelser. Och föraktet är en förbannelse liksom fördelen är en förutsättning. Förorden är inte alltid det mest förtrollande orden men med författarens penna förvandlas de förvånande nog till något förunderligt.
Förutfattade meningar leder till fördomar medan förväntningar förverkligar och förstärker. Jag är hellre för än emot om det inte handlar om förtal och förgripande.  Förståeligt nog har jag förverkat ett antal "för" och förtydligar att det är en för alla och alla för en.

Följa med vinden!

Nu blåser det politiska vindar runt varje gathörn och ingen vet säkert åt vilket håll det blåser. Själv kan jag känna förändringens vindar som greppar tag i mig och jag är inte säker på om jag vill följa eller ej. Någon sa, njut av medvinden för du vet aldrig när vinden vänder men det är lätt att tappa kontrollen när medvinden tar i för hårt och då kan man hamna vart som helst. Och ändå kanske det är dags att förändra, våga pröva vingarna och se om vindarna kan föra till nya mål och utsikter.

Skälvande minuter!

Nu är stunden obevekligen inne. Sommaren står än i blom men den välbehövliga vilan närmar sig sitt oundvikliga slut. I morgon kommer allt återställas till vardag även om det dröjer till oktober innan sommartiden officiellt ger vika för vintertid. Känner, som alltid, ett vemod över att allt gick så fort men en lycka över minnena. Dessutom känner jag en oerhörd glädje och förväntan inför morgondagen. Jag är också innerligt tacksam över att ha ett jobb och arbetskamrater som får mig att känna så. Det är med lätta steg jag går till jobbet i morgon om än det är med ett visst vemod jag släcker lampan och kryper till kojs.

Tillräckligt snabbt!

Sverige är fantastiskt med en grönskande sommar, sol och salta bad. Blånande insjöar med kristallklart vatten. Gröna skogar och blomstrande ängar och hagar. Idyllen är fulländad med de vita knutarna på små röda torp. Det är logdans, folkparkös, bilutställningar och musikfestivaler. Unga som gamla njuter av allt som vårt vackra land har att erbjuda men... Det finns ett stort men! Idyllen är naggad i kanten och det rejält ändå. I denna ljuva sommartid så begås än mer våldtäkter, övergrepp och våldsbrott. Och de sker överallt. Den ljuva tiden blir till en mardröm för de som drabbas. Tänk den unga tjej, som med sina kamrater hade tänkt sig en musikupplevelse utöver det vanliga och istället utsätts för en regelrätt våldtäkt.  Men vänta nu - det räknas inte som en regelrätt våldtäkt utan en lindrigare art, på grund av det var över så snabbt. Så nu kan vem som helst våldta vem som helst bara det går tillräckligt fort. Straffet blir så mycket lindrigare då. Kvar finns ett offer som utsattes för en oerhörd kränkning och som just varit med om det värsta någonsin. En våldtäkt har ingen tidsbegränsning, en våldtäkt är alltid en våldtäkt och offrets idyll är för alltid naggat i kanten .

Mitt i sommarlovet!

Juli månad och högsommaren är mitt i sin blomning. Allting stannar upp som om det är dags för siesta. Semester och allting skruvar ner tempot en aning, eller upp! Det beror hur man väljer att se det. Värmen slår hårt och skoningslöst till och för oss med tillgång till trädgård, luft, natur och bad är slaget som en strike eller hole-in-one. För en del är hettan mer som ett slag i solar plexus eller ett anfall. Nåja, ingen får ju riktigt klaga på värmen för den har ju äntligen kommit, den ljuva, varma och solbrända sommaren. Och vi behöver ju så väl de där solstrålarna som äntligen behagar ära oss med sin glans. En helt annan solstråle har förärat mig en sommarhälsning så här mitt i sommarlovet. Denna utmärkelse ska jag spara i hjärtat och i minnet. Tänk att få finnas med i en elevs tanke även på semestertrippen med familjen. Rörd, berörd och fantastiskt hänförd över äran och en innerlig glädje över att få ha varit med om denna elev och hans familj. Tack!

Ett humla-liv!

Oavsett vilken tid på dagen det är så är det full aktivitet i örtagården. Bland oregano , basilika och timjan surrar det oavbrutet. Inte ens när solens strålar har svept förbi för kvällen och endast skymtas mellan gran och fur, blir det stilla i grönskan. Trots värmen så flödar arbetsviljan och någon paus är inte att tala om. Från blomma till blomma, ihärdigt och idogt kämpar de tappert på. Fulla av nektar och pollen flyger de tungt och aningen ostadigt bort mot okänt mål för att snart vara tillbaka i lavendelhavet. Det ser ibland lite tungt ut och som alltid förundras man över att de ens kan flyga. Nära ser de ut som ett lurvigt gosedjur,  med den randiga pälsen och den mulliga kroppen. Precis så måste hen ha tänkt när namnet "humla" kom till. Hursomhelst skapar de en härlig atmosfär runtom oss. Även om de för ett humla liv, förlåt, himla ska det vara!

Lycklig!

Jag är lycklig! Och nöjd! Nöjd med livet, tillfreds liksom. Valen har varit mina och jag skulle troligtvis inte göra några större ändringar om jag fick regissera om allt. Att jag är lycklig betyder inte att jag är bekymmerslös. Jag har mina "ups and downs" precis som de flesta andra. Livet har inte varit en raksträcka men dess kurvor har format mig till den jag är. Uppförsluten har gjort mig starkare och tack vare nerförsbackarna har jag hållit mig kvar med båda fötterna på jorden. Det jag har fått med mig genom livets resa har jag förpackat väl i min ryggsäck. När den blir för tung plockar jag ut det som tynger mest, vänder och vrider på det en stund och väl tillbaka i ryggsäcken har det lättat något. Jag har mitt att bära och jag vet att så många andra bär så mycket mer och jag är enormt tacksam över att få vara lycklig.

Du är det finaste jag vet!

Obeskrivligt! Ja, egentligen finns det inga ord eller i alla fall är det svårt att få dem att räcka till. Kärlek, lycka, ömsesidighet, närhet, tillit, förtroende och respekt är några av orden som beskriver det vi har, du och jag. Du,  min allra käraste kickunge och jag, din lyckliga och oerhört stolta mamma. Vi har lovat varann tid, sommartid! Framförallt tid för varandra. Hur och med vad vi fyller tiden med är inte så viktigt, huvudsaken är att vi tar oss tid tillsammans. Vi kräver inget storvulet eller pretentiöst. Vi behöver bara oss och att stanna tid och rum ett slag. Och det var precis vad vi gjorde idag! Film till frukostbrickan och bara-varatid. Poolbad med samtal om småsaker, stora, djupa saker, ditt och datt. Middag för två och mera prat och framförallt tid. I morgon är en ny dag och vi fortsätter där denna dagen tog slut. Mer film, mer bad, mera samtal och det får ta den tid det tar!

En droppe!

En droppe i havet gör ingen skillnad och inte heller en "piss i Nissan". Ändå är det droppen som kan få vad som helst att rinna över. Det räcker med en droppe när glaset är bräddfyllt och vem har inte tappat humöret för en bagatell. När dropparna är många blir det regn och ändå fler blir till en sjö eller å som rinner ut i ett hav. Droppen Dripp och droppen Drapp droppade ikapp och försvann på en förstutrapp. Vattendroppen gör skillnad och är många gånger vägen till liv.

Evigt surrande!

Kvällssolens strålar kämpar sig tappert genom bladverk och granbarr. Än värmer de och än håller de myggorna på avstånd. Någon tystnad hörs inte och en knappnål skulle lätt kunna falla utan att ges någon särskild uppmärksamhet. Luften är fylld av en kakafoni av ljud, dirigerad av naturens egen dirigent. Duvan sitter högst uppe i björken och låter sitt entoniga komp upprepas, gång på gång på gång på... I skogen kvittrar småfåglarna för glatta livet och koltrasten drillar som den talangfulle solist den är. Ändå är det orkestern i örtbädden som överröstar allt annat. Där trängs humlorna med andra flygare och surret är nästan öronbedövande. En musikalisk konsert i en himmelskt doftande och magiskt vacker blomsterkaskad.

Förunnat!

Jag samlar på vackra ord! I min samling finns snälla ord, magiska ord, uppmuntrande och ord som är ovanliga. Ord som är på väg att glömmas bort eller ord som känns gammeldags och från en annan tid. Det kan vara ord som smakar gott, låter lustiga eller bara är härliga på något sätt. Förunnat är ett sådant ord! Det ligger bra på tungan, har en underbar innebörd och minner om lycka. Att vara förunnad är som en livets gåva, en lyckokänsla som ger påfyllnad och kraft. Det är få förunnat kan kännas som ett förmätet uttryck men det är nog bara storheten i känslan man försöker beskriva. För mig är förunnat förknippat med mina barn och mina nära och kära. Att få rå om, dela upplevelser och behövas och få finnas. Förundrad slås jag av hur förunnad jag är.

Hemma!

Varhelst jag sätter mina fötter har jag mina rötter. Det är nog en sanning med modifikation. Det är ingen överdrift att säga att hemma är där mina rötter har rotat sig som mest. Å andra sidan letar gärna mina fötter sina rötter någon annanstans, i en annan tid. Samtidigt som mina fötter gladeligen söker nya vägar och mål. Smultronställen att upptäcka, utforska och kanske återvända till. Men trots att borta kan vara till godo och riktigt bra är ändå hemma oslagbart och helt enkelt bara bäst.

Lunch med kaffe på maten!

En helt vanlig onsdag, mitt i sommarvardagen, kommer en inbjudan till lunch på mysiga Goda Rum. Den helt vanliga onsdagen får helt plötsligt guldkant och något skimrande över sig. I trevligt sällskap avnjuts laxfile med gräslöksås och färsk potatis. Till detta serveras en fantastisk utsikt över vatten och vidder. Som grädde på moset blir det en fika i Adventskyrkans trädgård hos dottern. Tack fina mamma och pappa för en härlig stund och ett blivande sommarminne.