I ett skede när alla tankar virvlar runt som löv i en höstvind, känner jag ett behov av att låta en del ta form i ord. Vad kan vara bättre än att pränta ner dem på denna blogg, med hjälp av tangenterna. Min vardag, mina innersta tankar, mina ytliga funderingar kan, för en gångs skull, få ett utrymme alldeles för sig själva.

Hur många?

måndag 30 december 2013

Jag - en skrivande läsare!

En tråkig höstdag som blir mindre trist av ett besök på världens bästa bokhandel. Dags för bokcirkel men bokförlagens kataloger var inte på plats. Ägarinnan, som också är en nära vän till mig, hinner trots att hon är mitt uppe i någon bokmässa eller liknande, rekommendera mig en bok. En bok som hon vill att jag ska läsa därför att hon tänkte på mig när hon läste den själv. Det var som sagt lite rörigt och stressigt och bokens titel samt författare for ur mitt minne så snart jag var på väg ut. Jag försökte själv att göra efterforskningar men tyckte mig inte hitta rätt.
Efter alla julbestyr och mitt i julklappsrusningen står jag åter där i min väns bokhandel, denna gång för att köpa de där extra julklapparna. Jag älskar att ge bort böcker och särskilt till dem jag älskar. Efter att ha botaniserat bland hyllor av böcker blir det en ansenlig hög av böcker att lägga under granen. Böcker för stora och små, att bläddra och läsa i och läsa för. Så tar hon åter fram den där boken till mig och visst känner jag igen. Det får bli min julklapp till dig, säger hon och jag vet att denna bok kommer jag att älska. Jag bara vet!
På juldagen sträckläser jag boken och den berör mig på ett högst märkligt sätt. Budskapet är så vackert och tanken är så god. Boken är underfundig och där finns massor av guldkorn och visheter att ta till sig. En lågmäld berättelse om relationer som förändras när någon blir gammal och inte riktigt kan ta hand om sig själv. En önskan om hur det skulle ha kunnat vara eller borde ha blivit. Däremellan sätter författaren ord på hur det är att vara läsare och bokälskare.  Under läsningen slås jag av att hur gärna jag än vill skriva så är det  läsare jag är. Det ena behöver dock inte utesluta det andra, så någon gång kanske jag titulerar mig En skrivande läsare.

måndag 23 december 2013

God jul!

Jag sitter skönt tillbakalutad och njuter av den värme och det ljus som omfamnar mig. Gnistrande sken från en pyntad gran, värmande lågor från stearinljus och brasa. Härlig julstämning och pirrande förväntan. Känslan av att vara lycklig och förunnad värmer mig inombords. Är så oerhört tacksam för det jag har, nära och kära, hem och vänner. Hjärtat värms av tankar på alla fina som finns i mitt liv. Jag hoppas att alla får en stund av frid och ro i signad juletid. GOD JUL på Er alla!

lördag 14 december 2013

Grattis Pappa till de 85!

Grattis älskade Pappa idag när du fyller 85 år. Tapper, ödmjuk, snäll, hjälpsam, omtänksam och alldeles underbar. Min pappa, som själv går genom så mycket just nu men som alltid tänker på mig och frågar efter hur jag har det. Idag är det din dag och åren har rullat på och jag har så fina minnen att vårda och ta fram och hoppas på många fler. Att fylla år i december är inte det enklaste när allting är upp och ner i tillvaron med julstök och julklappar men vi kommer att sluta upp kring dig på din dag idag och lägga julen åt sidan en kort stund. Presenten kan jag inte avslöja än men jag hoppas att den får dig att skratta så där gott och innerligt som bara du kan.
Vad du än tycker själv så är du oförskämt pigg för din ålder och har en varm och go' glimt i dina blå ögon även om de inte alltid gör det de ska. Du bryr dig alltid om hur jag mår och du älskar dina barnbarn lika mycket som de älskar sin Morfar. Och bättre Morfar har mina barn aldrig kunnat önska sig. Jag är så glad och tacksam för att du klev in i mitt liv och att jag får vara en del av ditt liv.






Grattis Pappa på din dag - jag älskar dig

måndag 9 december 2013

Såna som jag!

En vuxen människa som regredierar till ett vettskrämt barn. Vett och sunt förnuft får vingar och flyger iväg till ingemansland. Tårar som rinner, hjärtat som bultar och en puls som rusar och som långt vida överstiger tillåten hastighet. Jag är inte ensam även om det är så det känns. Det är en av de vanligaste fobierna, rädslorna - tandvårdsrädslan. Det låter lite för lamt för det handlar om ren och iskall skräck. Det är en mardröm i vaket tillstånd som inte går att vakna ur. Hur mycket jag än intalar mig lugn, så kan jag inte hantera det tillstånd jag hamnar i. När sedan munnen, som sitter på mannen i den vita rocken, uttalar saker som jag knappt inte kan ta in ligger paniken på lur. Nånting som växer som inte ska växa och inte ens ska vara där. Tänder som måste bort för att ta bort det som växer. Käkben som är påverkat och infektion och röntgenbilder och narkos och smärta och akut och, och, och... Tårar rinner och munnen rör sig igen och säger "Såna som du brukar vi skicka till engelbrektsgruppen..." Såna som jag återgår till ett normalt tillstånd när dörrarna slår igen bakom och tårarna slutat att rinna. När förståndet återkommer påbörjas väntan på kallelsen som ska leda mig vidare i detta h-e.

P.s. Jag har ingen aning om vad engelbrektsgruppen är för något och inte mr eller mrs Google heller. D.s

söndag 8 december 2013

I morgon ska jag luta mig mot det!

Våra liv är sammanflätade på ett underligt vis. Barnen har fört oss samman innan vi visste vad det skulle bli. Vi vet saker om varann som nästan ingen annan vet ändå vill vi både prata och veta mer. Du är den som får mig att lyfta till oanade höjder bara för att du tror på mig och jag hoppas att det finns något jag kan tillföra dig. Med din värme tinar du min ibland lite svarta själ och du lockar fram mitt bättre jag och gör mig kanske bättre än den jag är. Underligt är det men du känner mig bättre än många andra trots att vi aldrig varit privata i vår vänskap. Idag när du stod i min hall med en vacker rosenbukett i ena handen och ett symboliskt ljus i den andra gick det upp för mig vilken stor plats du har i mitt hjärta och hur mycket du betyder för mig. Jag är så oerhört tacksam och innerligt glad över att du är en del av mitt liv och jag ser fram emot att du lär mig hur man fikar. Tack Gunilla för att du finns och för det stöd du gav mig idag. I morgon ska jag luta mig emot det.


söndag 1 december 2013

Första advent och saffransfudge!

Idag bestämde jag mig för att oavsett allt annat så är det första advent och det är dags att komma i stämning inför julen. Av tradition brukar vi äta första julskinkan advent till ära, nykokt och griljerad. Därtill köttbullar gjorda på viltsvinsfärs och hjortfärs. Fick också för mig att göra en sats med saffransfudge, inspirerad av en underbar kollega. Allt detta efter en utflykt till julskyltningen som sig bör. Kände mig aningen duktig och tyckte att jag faktiskt fick något gjort som dessutom var roligt. Ovanpå detta skulle jag precis åka iväg till min fina mamma och pappa för att ge dem en hjälpande hand. När jag så plockar undan det sista efter mina göromål i köket och öppnar dörren till min kyl möter mig en syn som kan få den starke att tappa fattningen. När sonen dyker upp står jag med benen i kors och skrattar. Synen som mötte mig var ett gult vattenfall, ja inte vatten förstås utan rinnande saffransfudge. Fatet hade halkat snett och smeten runnit nerför alla hyllor, ner i lådorna och fick mjukosttuben att simma i klet. Vet ni hur kladdig saffransfudge är och hur mycket det är när det är på fel plats?  -Jag tackar Gud för att han gav mig humor, sa jag och skrattade återigen. Det blir till att göra ny fudge en annan dag. Om den blir bra lovar jag att skriva ner receptet.