"Pekfingrande"

Min penna har alltid haft en terapeutisk inverkan på mig. Jag har alltid skrivit eller ritat (läs kladdat) av mig. I tonåren skrev jag min hjärtans kärs namn på alla sätt jag kunde och överallt. Till min tyskalärares stora förtret. Alla dikter som fann plats i mitt hjärta skrev jag av och om igen. På lösa papper, i skrivhäftet eller i den där fina boken med vackert omslag. Jag skrev egna dikter om sorg och smärta och elände. Sällan skrev jag om lycka eller besvarad kärlek. Under vissa perioder har jag också skrivit dagbok. Djupa hemligheter, ord som inte var avsedda för någon att läsa utan bara för att tömma min tanke och stilla min oro. Numera är det tangenterna som får stå ut med mitt "pekfingrande" men fortfarande skriver jag för att tömma. När tankarna irrar som irrbloss och oron eller glädjen trycker på. Mitt skrivande hjälper mig att läka det svåra, tunga men ger mig också möjlighet att återuppleva glädjen och lyckan. Det ger vila åt mina virvlande tankar.

En röst som berör!

Där satt hon i fåtöljen och pratade så gripande om sig själv och sina upplevelser. Utelämnande utan att frossa i smaskiga detaljer. Hennes smärta och inlevelse gick ut genom tv-rutan och rakt in i hjärtat. Vet inte vem hon är, en författare men jag har aldrig läst hennes böcker. Det jag vet är att jag aldrig kommer glömma hennes historia. Berättad med få ord men med en känsla och innerlighet att jag berördes ända uti hårtopparna. Hennes raseri, hennes smärta och hennes värdighet väckte känslor i mig som jag trodde jag sedan länge hade begravt. En röst i tv-rutan, en fredagskväll hemma i soffan som för alltid ger avtryck. Det är valuta för tv-licensen.

Jag ska bära dig!

Jobbiga saker händer! De går inte att undvika. Det är som att gå på "tigerjakt". Du kommer till ett träsk, du kan inte gå runt det, du kan inte gå över det, du kan inte gå under det - du måste gå igenom det.  Det betyder ändå inte att det är lätt och det betyder inte att det måste vara svårt. Det är som det är! Raljerande skämt ena stunden och hyperventilerande panikångest den andra. Enklast blir det när livet trycker på och man för en stund glömmer. Min stora ynnest är mitt jobb. Där finns inte plats och tid eller utrymme för grubblerier och oro utan där trycker livet på mer än eländet och vinner den matchen lätt. Det blir också lätt när man möts av två varma, bruna ögon på en av mina tjejer i klassen som lägger huvudet på sned och säger med utsträckta händer: Jag ska bära dig fröken, jag gör det! Och det är precis det hon och de andra barna gör. De bär mig till och med över träsket!

Futtigt!

Därute i den stora vida världen lider människor av sorg, svält, katastrofer, förluster och svåra sjukdomar. Där finns kvinnor som ser sina barn dö och barn som ser sina fäder dödas. Elände och vansinne i en värld så orättvis att orden inte ens räcker. Mitt i allt detta plågas jag av tanken på att min katastrof, mitt elände är som en "piss i Nissan", liten, obetydlig och nästintill futtig. Trots det berör det mig på ett synnerligt oundvikligt sätt och jag känner mig liten, rädd och orolig. Ändå har jag de där som när de behövs som bäst, sluter upp runtom mig och bara tar emot när jag faller.

När alla sluter upp!

Känslan av att möta ögon som signalerar värme, omtanke och medkänsla är så kluven. Där infinner sig en obehaglig glimt av utsatthet - av att ha lämnat ut sig. Som i ett ögonblick går över till lycka, samvaro och tillhörighet. Jag är inte så bra på det här men det är ni. Främst min familj som är där och bara finns vid min sida. Mor och far som trots sina egna bekymmer hjälper till och bär mina. Mina fantastiska kollegor som med fingertoppskänsla räcker ut sina händer till stöd och respekterar mitt sätt att hantera situationen. Samt en chef som underlättar för mig att i första hand göra mitt jobb med barna, det jobb jag älskar. Allt detta och alla ni, ger mig gnistan att bita ihop trots att det, bokstavligen, gör ont men jag tar det för att ni finns där.

Upp och ner!

Livet är en berg- och dalbana det tror jag de flesta kan hålla med om. Det går uppåt lugnt, sakta men säkert innan man når toppen. Några små dalar och en och annan liten backe. Helt plötsligt går det utför i en fart som får magen att hissna och vända sig. Allting ställs på ända och man vet inte riktigt om fötterna är upp eller ner. Huvudet snurrar och krampaktigt håller man i sig för att inte tappa taget. Väl nere på marken, med fötterna på jorden kan man få lite distans och inse att det är något man får ta sig genom. Dock en aning omtumlad och kantstött. Tur att man har nära och kära som tar emot när man kommer ner.

En himmel blå!

Där ligger något tungt över mig. Vet inte riktigt vad det är. Kanske är det ovanan med lite varmare höstkläder. Det skulle kunna vara hösten som singlat sina löv över mig eller också är det oktoberstormen som hotar att kväva mig. Det skulle kunna vara gubben Höst som sveper sina lovar runt mig och kramar aningen för hårt. Nånting där är det som får mig att känna mina andetag och vara påtagligt medveten om varje pulsslag. Pulsen som slår hårt och hänsynslöst både i öron och ögon. Tröttheten förlamar och går inte att värja sig emot. Rutiner avlöser varandra som en grå massa i en grå vardag. Och plötsligt i all denna melankoli så lyser solen upp och värmer, inte bara den kulna höstluften utan också mitt sinne. Allting blir lättare, stegen, andningen och till och med vardagssysslorna går som en dans. Tänk att världen och jag påverkas och kan förändras som i ett trollslag bara av en himmel som är blå.

Färgklickar!

November bjuder på blandad kompott av väder och skepnad. Ena dagen isande kall med frostrosor på vindrutan och den andra faller ett ljummet duggregn. Blåsten avlöser hög klar luft med blå himmel och plötsligt är där en blek novembersol med en temperatur som september kan avundas. Där är hundratals av grå och bruna nyanser, som i och för sig är inne just nu. En och annan avvikande färgklick finns där också. De är små och upptäcks kanske inte på en gång, men de finns och gör tillvaron aningens mer kulört. Det slår mig att det är som själva livet och vardagen. Det rullar på och kanske är det lite grått med alla rutiner och måsten som ser lika ut för var dag, varje vecka, år ut och år in. Men där finns massor av ljusglimtar som underlättar och sätter lite färg på livet. Det kan vara små, små saker som vi för det mesta inte upptäcker till lite större, mer tydliga, som är där för att ses. Det kan vara doften av kaffe på morgonen eller att det finns mjölk till kaffet på jobbet. En godnatt-kram av barnen eller en hejdå-kram av elever. När något av ens måsten redan är gjorda av någon annan. Känslan av att höra till och ihop. Färgklickarna är många och de blir till sprakande fyrverkerier när vi slösar det där vackra och ack så viktiga på varann. Och när det dyker upp, lite oväntat, i ett sms eller i form av en ordlös smekning, då blir det grå med ens rosenskimrande.

Skimmer!

Det mörknar nu och hösten låter sitt grå ta över. November omsluter oss med mulet, kalt och kulet. Nakna står nu de nyss så färgsprakande grenarna och himlen som spände sin höga, klara luft över oss, tynger nu ner det grå täcket istället. Även sinnet är tungt och tanken vemodig och lite dyster. I denna tid tänder vi ljus för de vi återfinner i våra hjärtan och tar oss tid att minnas och att sörja. Kanske är det precis det vi behöver för att sedan lyfta blicken och upptäcka att än finns där skimmer mellan grenarna.