Regnig måndag!

Det regnar ute. Jag tänkte om det var någon som hade missat det, så kunde jag förtälja att så är fallet. Regnet smattrar, regnet skvalar, regnet öser ner och gör det redan våta, blöta ännu mer vått och blött. Det dränker allt utom sorgerna för de frodas av allt detta regnande. Visst, det är väl lite att överdriva men det är just vad regnet också gör - överdriver. Enstaka skurar brukar meteorologerna uttrycka sig, enstaka klara dagar skulle jag vilja säga. Jag är så oerhört trött på regn, rusk och mulna, gråtrista dagar. I förtvivlan tänder vi värmeljus och myspyser inomhus och låtsas att vi trivs. Men vänta nu, det är ju precis det vi gör. Vi njuter av att vi kan kura skymning tillsammans och låta skenet från våra ljuslyktor värma oss och lysa upp den allra regnigaste, mörkaste och mulnaste måndag.

Verkligheten kan vara värre!

Fredagskväll och långfilm! Tittar med ett halvt öga på något som verkar skrämmande. Filmen går under kategorin "thriller" och redan där borde varningsklockorna klingat högt. Normalt tittar jag inte på den typen av film. Det är för nervkittlande och spännande för mig. Denna film är mer av "pang-skjut-blod-död" och det går inte att värja sig med att säga att det bara är film. Handlingen utspelar sig i Afrika, det är gerillakrig och förfärliga scener utspelar sig. Kvinnor våldtas, män avrättas och barn kidnappas för att bli de som avrättar. Barn med vackra, bruna men ack så skrämda ögon. Där går min gräns. När barn är inblandade orkar jag inte se mer. Det är film men nånstans där ute i vår värld är detta vad som sker till och med i just detta ögonblick. Förmodligen är det än värre, verkligheten alltså. Jag intar soffan, drar filten över mig och är otroligt tacksam för det liv jag har och lever.

Respekt, tillit och förtroende!

Vackra ord! Vi vuxna vill väldigt gärna att våra barn och ungdomar ska känna tillit och förtroende för oss. Vi kräver respekt! Frågan är om vi kan begära respekt om vi inte först bygger upp en tillits- och förtroendefull relation. Det är lätt att anklaga våra barn och ungdomar för bristande respekt och dålig attityd men vi måste nog börja ställa oss frågan vilka deras förebilder är. Har idag varit på utvecklingssamtal för yngsta dottern och återigen fått uppleva hur en del vuxna (läs lärare) totalt brister i respekt för sina elever. Fundera på vad som skulle hända om en elev kommer in i klassrummet och frågar läraren; "Ursäkta mig men vad är det du heter? och vad håller du på med för tillfället?"  Jag är ganska övertygad om att eleven skulle bli idiotförklarad och kanske till och med utvisad ur klassrummet. Men att en lärare gör exakt samma sak, på ett utvecklingssamtal, inför en förälder verkar vara okej. Ja, inte för mig! Det är otroligt upprörande och brist på respekt att komma till ett utvecklingssamtal för att bedöma elevens prestationer och nuläge utan att ens ha koll på vem eleven är eller ens namnet. Dessutom hade läraren ifråga ingen aing om vad min dotter sysslar med på lektionerna. Ett nästan tomt papper togs fram när vi väl presenterat oss och där stod inget omdöme som var kopplat till några betygskriterier, inte. Hur kan vi tro att våra ungdomar ska lyssna och respektera om inte vuxna ens kommer ihåg eller ens bemödar sig att lägga deras namn på minnet. Tyvärr är detta inte det enda exemplet jag har erfarenhet av. Som tur är de lärare som bryr och engagerar sig övervägande i antal men de måste ju kämpa extra hårt för att få och behålla undomarnas förtroende och tillit. Det är lätt att svänga sig med fina ord och det är lätt att lägga skulden på ungdomarna men det är svårare att förtjäna deras respekt.

Måndag morgon!

Därute är det mörkt nu. Mörkt och murrigt, kalt och kallt. Härinne brinner tända ljus och en sprakande kamin. Jag tycker om inne! Att kura samman med pläd, en god bok och något att tugga på. Nu saknar jag dock ute! Klara dagar med hög luft, blå himmel och en strålande sol. Det fattas mig, detta ljus, denna luft och syret. Det är inte riktigt min grej att åka till varmare nejder men nu längtar jag efter ljuset och aningen värme. Vi är redan i mitten av november så tiden står inte still och snart väntar de strålande julljusen och vem vet, kanske den gnistrande snön. Det är med julens antågande i tanken som jag inser att vips, så är snart mörkrets tid förbi och allt vänder mot ljusare tider. Pulsen ökar en aning för jag inser att nu väntar en hektisk tid framöver och inte kommer jag att hinna med att grubbla över mörkret.