På väg!

Visst är det så att vi alltid är på väg! På väg att nå våra mål. Det kan vara väl utstakade mål eller planerade resmål men på väg är vi. Ibland är det oklart om vart vi ska och hur det ska bli när vi väl är där men det är ju en del av tjusningen av att vara på väg. Det måste finnas utrymme för förändringar och improvisation men också tid för själva resan. Kanske är det så att målet bara är en liten del av det vi ska nå. Kanske är processen, resans gång, det som betyder något. Nu är vi i alla fall på gång och målet är solklart, ja det hoppas vi i alla fall, men hur hållplatserna ter sig efter vägen, återstår att se.

Det blåser ute!

Det går en vind över vindens ängar och över skog och stuga. Den river och sliter, skadar och förgör och den heter Dagmar!? Den är alltså en hon! Varför är stormar döpta efter kvinnor? Det måste vara för att kvinnor är urstarka, oövervinnerliga, livsfarliga och otroligt spännande. Undrar just om det är en man eller en kvinna som har döpt våra senaste stormar, Gudrun, Berit och nu då Dagmar? Efter lite rekognisering får jag reda på att det är norrmän som döper stormarna och att de faktiskt, då och då, har manliga namn. Pär var tydligen en storm för några år sedan. Ändå verkar det som om det är kvinnostormarna som sätter sina spår.

Vem minns inte Gudrun? Jag minns till och med var jag befann mig när jag först hörde varningen om hennes framfart. Hela familjen var i Jönköping och tittade på äldsta sonen när han spelade handboll. Vi hade Gudrun i hasorna på vägen hem och hualigen, vad orolig jag var för sonen, som åkte buss.


Hursomhelst, så är Dagmar här på visit. Hon har inte varit tydlig med hur länge hon tänker stanna och det verkar som om hon inte själv kan bestämma sig, eftersom hon återvänder var och varannan dag. Min önskan är att hon tar och packar för avfärd innan nyåret eller i alla fall tar och lugnar ner sig lite. Känns inte som om Dagmar är ett trevligt resesällskap på havet.

Ta en paus!

Visst är det bra att ta en paus ibland, stanna upp och fundera på vart man är på väg och vad man vill. När det har blivit lite för mycket av mycket eller när man helt enkelt är aningen sliten. Att ta en paus för att vila och få förnyade krafter, är ju ett måste om man ska orka. Det är när pausen gäller relationer eller vänskap som frågetecknen tornar upp sig. Varför ska man ta en paus från sin vän? Är det för att det är tungt eller jobbigt eller vad? Är det inte just då som vänner behöver varandra, när det är påfrestande? En vän som vill ta en paus, för en tid, är det en vän? Likväl i en relation borde man väl stå vid varandras sida när det är som jobbigast. Det går ju inte att vänta på att saker ska bli bättre och då vara vänner igen. Nej, en vän står där i vått och torrt, vänder inte ryggen till utan reder ut misstag och missförstånd. Det är när svårigheterna dyker upp som det visar sig vilken vän som står kvar och sträcker ut sin hand och förblir en vän.

Jag sådde några blommor, en för varje vän.

Jag tror att det var fyra, men särskilt minns jag en.

Det blev sen höst och vinter, och blommorna de dog.

På våren kom de åter, men bara tre stod kvar och log.

Så kom det stora regnet med moln så stora grå

och nästa gång jag fann dem var de bara två.

Sedan kom då solen med allt det ljus den har

och plötsligt står där ensam en liten blomma kvar.

Du härdade ut i solen, du drunknade i regn,

men ett är ändå säkert, Du är en verklig vän.

Nyår i Göteborg!

Smider lite planer för nyåret i Göteborg. Låter kanske inte så exklusivt men det ska bli såå skönt med ett par nätter på hotell. Utsikt över glittrande vatten och hotellfrukost.

Tre dagar i lugn, ro och mys med stora och lilla

Fredagen ska vi shoppa i Nordstan, på en, förhoppningsvis, oslagbar mellandagsrea. Tjocka plånboken, älskling! Till lunch lutar det åt en pastarestaurang, MUMS! Kvällen ligger öppen som havet och väntar på att avnjutas med en god middag och något mer därtill. På nyårsaftonsmorgonen - fm ska vi ta spårvagnen ut till yttersta hållplatsen för att sedan utforska Göteborgs vinterklädda skärgård, med båt. Picnic-korg och kamera, varma kläder och trevligt sällskap är det som gäller. Nyårssupén intas på vårt hotell och sedan ska vi promenera runt i ett nyårsfirande Göteborg och skåda nyårsfyrverkerier innan det är dags att höja champagneglasen till skål för det nya året - 2012.

Vi inleder det nya året med en jättelik frukostbuffé och sedan tar vi nyårsdagen som den kommer innan vi styr vår kosa hemåt igen. Åh, det är inte utan att jag längtar!

Julafton hos Lejonord!

Tidig morgon, innan tuppen gal, kliver mamma ur sängen för att fixa och dona. Hon hjälper tomten med paketen i strumpan, sedan fram med svabb och hink. Golven torkas i förbifarten samtidigt som brödet jäser i bunken på spisen. När barnen vaknar möts de av doften som hör julmorgon till, nybakt bröd och såpatorkat golv. Före frukost är det mysstund i soffan som gäller, några av paketen får öppnas redan nu. Förr var det böcker och julaftonens kläder i paketen, nu är det de där gåvorna som vi vill ge i lugn och ro. Sedan drar det stora kaoset i gång!


Det ska dukas, det ska lagas, det ska fixas till och mojjas och tonen är så hjärtlig, vi stökar kring och stojas...
(Föreställ er att det är Askungens möss som sjunger...)

Vips så är klockan två och våra kära gäster anländer med mer julmat och mer julklappar. Mormor & Morfar och Farmor & Farfar hedrar oss med sin närvaro jul efter jul och trots att barnen numera är stora uppskattas det dock likafullt. På stört bjuds det till bords, maten ska ätas medan den är varm och Kalle Anka klockan tre låter sig inte väntas på. Som vanligt är det för mycket mat, för många rätter och som vanligt smakar det lika bra. Mormors sill och strömmingslåda, Farfars Jansson och mammas köttbullar mm mm. I år var julbordet utökat med, av maken, hemrökt lax och älgstek, så ljuvligt gott. Som sig bör äter alla för mycket och matkoman dyker upp som på beställning.

Kaffet rinner ner medan disken tas om hand och alla väntar förväntansfullt på han i röd luva och skägg. Sedan flera år tillbaka är han en hon och hon har luva men inget skägg. Det är dottern som delar ut klappar med en hjälpande hand av storebror. Kanske är paketen färre i år men som vi alla vet är det innehållet som räknas. Vi försöker hålla traditionen vid liv att man måste öppna sina paket, en i taget och gissa, men det är svårt även för de äldre i samlingen.

Papper rivs av och snören trasslas innan gåvan finns till beskådan. I något öga syns en tår, av glädje och av rörelse. Leenden och tacken avlöser varandra och stämningen och glädjen är på topp. Efter prassel med alla paket bjuds det till kaffebord och de äldre bryter upp, de har fler nära och kära som väntar. Nu inträder lugnet och myset, våra bonusgrabbar ramlar in och vi spelar spel och umgås. Alla är trötta men vi är det tillsammans och inga krav ställs utan vi får bara vara. Tillsammans!

Julen är här!

Nu ligger lugnet och friden stilla över hemmet precis som det täcke av snö som vi önskar skulle ligga utanför. Det är svårt att tillfredsställa människan. Vi vill ha snö till jul och lite lagom kyla men vi vill inte skotta och för kallt får det absolut inte bli.

Innan jul far vi runt som skållade troll (hur de nu ser ut) och allt ska hinnas med som sitter ihop med jul: -klappar, -bak, -gran, -musik, -städning, -pynt, -kort, -pyssel, -handling, -stök, -godis, mm mm.


När sedan julaftonen är förbi och klapparna är utdelade, då äntligen inträffar det viktigaste: julstämningen. Först då sätter man sig ner och njuter av allt det som hör julen till. Fast jag måste erkänna att jag, på något sätt, njuter av julruschen också. Det är något visst med att stegra förväntningarna, att planera och stöka inför det som komma skall.




Jag skriver listor i långa banor, önskelistor, inköpslistor, att-göra-listor, julbordslista mfl. Sedan får jag stryka allt eftersom. Ja, det är inte bara jag som vill stryka. Det tillhör det mest populära på att-göra-listan, att få stryka, alltså. Och då pratar vi inte om att stryka juldukarna, utan om att stryka på de, numera vida kända mamma Veronie-listorna. Ibland hinns det nästan inte bli klart förräns någon undrar om man inte kan få stryka på listan. Men det måste i alla fall vara nästan klart!

Så här i julens eftertänksamma stund så inser jag nog att allt detta julstök, före under och efter, är det som sammantaget gör julen. För i detta julstökande har vi varandra och fler därtill som tillsammans gör julen till en betydelsefull gemenskap. Det är med förundran och kärlek i hjärtat jag inser hur lyckosamma vi är och hur viktigt det är att ta vara på detta här och nu.

Recept så här i jultider!

Idag har det bakats småkakor och smågott. Snickerskaka, Kokosstänger, Makalösa, Kolakakor och en ny sort som vi kallar Smågott. Kvällen har vi ägnat åt att slå in paket och eftersom vi inte hann göra egna julkort i år så lägger vi ner lite mer på paketinslagningen. Far i huset ordnade inför röken i morgon samtidigt som dottern och jag stökade till i köket. Nu är där papper, snören, glitter, band och allt möjligt i en enda salig röra. I matkällaren ligger älgsteken och laxen i lag, köttfärsen och revbensspjällen ligger i  diskhon och tinar inför morgondagen. Skinkgrytan är upptagen ur källaren och det mesta ser ut att ordna till sig i år igen.
Här kommer recept på Snickerskaka och Kokosstänger. MUMS!

SNICKERSKAKA

250g           ljus blockchoklad

1 brk           jordnötssmör (340g)

1,5 dl          socker

3 dl             ljus sirap

13 dl           Corn flakes

Blanda smör, socker och sirap i en kastrull. Smält samman på svag värme.

Rör ner Corn flakes och bred ut i en form, ca 20 x 30 cm.

Smält blockchokladen i vattenbad eller mikro. Bred den över kakan.

Ställ den kallt och skär den avsvalnad i portionsbitar.

Kokosstänger cirka 30 stycken

50 g smör½ dl vit sirap

½ dl florsocker

2 dl vispgrädde

200 g kokosflingor

GLASERING:

175-200 g ljus blockchoklad

25 g kokosfett (hoppade jag över)

GÖR SÅ HÄR:

1. Blanda smör, sirap, florsocker och grädde i en kastrull

2. Sjud i 5 minuter

3. Rör ner kokosen, blanda väl och slå upp smeten på bakplåtspapper

4. Forma en kaka som är cirka 1½ cm tjock

5. Låt kakan kallna och stelna i kylskåpet

6. Skär sedan i avlånga munsbitar

7. Smält chokladen i vattenbad och blanda den med kokosfettet

8. Ta det från värmen, ställ lite på kant - (samla all choklad på ena sidan)

9. Doppa kokosbitarna i chokladen och vänd runt - eller pensla

 

Julspel!

På Stocksätterskolan avslutas alltid höstterminen med ett fantastiskt skådespel i Adventskyrkan. Elever på skolan bjuder in till ett julspel, en musikalisk resa kring julens budskap. Änglakör, herdakör och kungakör fyller kyrkan med skön stämsång. Maria, Josef och Jesusbarnet är där och uppvaktas av de tre vise männen. De elever som inte deltar i själva spelet, går tillsammans i ett fackeltåg från skolan till kyrkan. Detta är en tradition sedan mer än 25 år tillbaka. Det är en ynnest att få vara en del av detta, att få uppleva det, år efter år. Att få inleda julen på ett så sällsamt och fridfullt sätt är svårt att finna ord för. Alla dessa barn, som i kyrbänkarna sitter andlöst och och lyssnar till det budskap som förs fram, på ett så magiskt sätt. Heder till de barn som framför det hela. Bakom allt detta står det förstås några nyckelpersoner, som med sin drivkraft och sitt engagemang ser till att detta är genomförbart. Vad vore julen utan Stocksätterskolans julspel? Troligtvis lite mindre fridfull och absolut något som fattas!

Inget ont som inte har något gott med sig!

Det är så sant! Livet består av dalar och höjdpunkter och däremellan är det ganska lugnt. Har man tur så kommer det solsken efter regn och inte tvärtom. Och fördelen är att då behöver man inte vattna. Visst är det så, att även om vi inte gillar regnet så tycker vi om det som blommar i dess spår och efter den brantaste backe så brukar det gå utav bara farten nerför. Vänder man ryggen åt det gamla i en motgång så vips är det medvind. Det är motsatserna som ger utrymme åt varandra och därför finns det inget ont som inte har något gott med sig och ibland blir det till och med ännu bättre.

Pyssel!

Nu är det snart jul igen. Det pysslas lite här och det pysslas mycket där. Det tisslas och tasslas och små tomtar smyger omkring på tårna i vrårna. Klappar och "juleklemmer" delas ut lite huller om buller och bullar ska bakas med katter på, eller vad det socker. Bruna gubbar i långa rader med hjärtan och kristyr. Snören och glitter, karameller och knäck. Kaka ska bakas och smakas på. Är du snäll kan du få en klapp eller två. Ljusen glittrar i den granna granen och barnen i ring dansar omkring. Julen är snart här och därmed är det basta. Paket i högar och högre för varje dag och än strålar en stjärna över sjö och strand i signad juletid och då får vi julefrid!

Första numret ute nu!

Ja nu är det första numret publicerat. (Robert Broberg skulle ha sagt nyss, för enligt honom existerar inte nu. Det har ju redan hänt när man säger nu och därför är det nyss. Rörigt, men intressant.)


Hursomhelst, så är Stocksätterskolans första nummer utlagt på skolans hemsida. Eleverna har gjort ett fantastiskt jobb, ja, lärarna också. Det är fantastiskt att se hur elever som normalt tycker det är jobbigt att skriva och framförallt inte har lust faktiskt tar sig an sina skrivuppgifter med lust och engagemang. Deras pennor och tangenter har flödat och resultaten har varit imponerande. Med insikt om varför man skriver och vad det ska användas till kan eleverna skriva och producera hur många texter som helst. Att veta vem eller vilka mottagarna är och att det faktiskt kommer att användas till något, tror jag är en sporre så god som någon. Det är inte utan att jag känner en viss nervositet och självklart är jag stolt över denna första publicering. Det tog lite tid men nu blev det ett "julnummer" och det är inte fy skam. Varför inte ta en titt!

83 år ung!

Idag fyller min högt älskade Pappa 83 år. Jag vet att det är lite rörigt med en pappa i himlen och en mitt i livet. Men det är så det ser ut för mig. Biologisk eller inte spelar ingen roll, riktig eller motsatsen har heller ingen betydelse. För mig är båda mina pappor i allra högsta grad riktiga, även om jag bara har en av dem kvar i livet.
Hursomhelst så fyller min pappa idag och vi har firat honom med lite eftermiddagsfika. Presenten bestod av lite trisslotter och en korsordstidning, lite hembakta bullar och kakor. Det blev en mysig stund i fars och mors kök, i all enkelhet. Precis så som jag gillar det.

Min nyopererade Pappa är oförskämt pigg för sin ålder och har en varm och go' glimt i sina blå ögon. Han bryr sig alltid om hur man mår och han älskar mina barn lika mycket som de älskar sin Morfar. Och bättre Morfar har mina barn aldrig kunnat önska sig.

Grattis Pappa på din dag - jag älskar dig!

Ett ömt minne!

Att mista någon innebär nästan alltid sorg, smärta och saknad. När någon nära lämnar livet, sörjer vi och smärtan är näst intill outhärdlig. Så småningom tar saknaden överhanden, smärtan och sorgen avtar. Kvar finns saknaden som ett ömt minne. Den finns där i vardagen och gör sig påmind på olika sätt. Just vid speciella tillfällen blir den så påtaglig, när det så tydligt är någon som saknas, någon som borde varit med. Vid högtidsdagar, helger och kanske framförallt vid jul.

Jag minns så väl när min pappa dog, det var i augusti och det var fortfarande sommar. Dottern var inte så gammal och det var svårt för henne att förstå att morfar Agne inte fanns hos oss mer. Under hösten som gick frågade hon då och då efter honom men särskilt ledsen var hon inte. I december när julen närmade sig frågade hon en dag: "Kommer morfar Agne tillbaka till jul?" Svaret blev förstås ett nej och hennes förtvivlan var otröstlig. Hon hade inte förstått att han aldrig mer skulle komma tillbaks. Jag minns att jag gungade henne i mina armar tills tårarna ebbade ut och sedan gick vi ut i vinterkvällen och skrev "GOD JUL MORFAR" i snön, med stora bokstäver. Min och dotterns sorg och smärta har övergått till ett ömt minne.

Överraskningen!

Nu är överraskningen inte överraskande längre! Vi, barna och jag, kunde inte hålla oss ända till nyår. Maken har tagit sin examen och får numera tituleras "Räddningsledare A".  Ja. informellt var han ju redan det, min alltså! En tuff höst med plugga, jobb och övningar i en blandad kompott är äntligen över.  Därför har La Familia bokat en nyårsweekend i Göteborg med hotell och nyårssupé. Det ska också bli en nyårstur i  Göteborgs eget London Eye. Rummet är ett Superiour familjerum med utsikt över Älvsborgsbron och hamninloppet. Självklart ska jag och dottern med. Tanken var att dottern skulle få ta med en kompis, men saker och ting förändras. Det kommer att bli lite shopping i Nordstan, gott att äta, flanerande och frossande i hotellfrukost, som är en av mina favoriter. Kanske blir det någon föreställning eller underhållning av något slag, vad vet man. Göteborg here we come!

Hemtrevnad!

Huset doftar av nybakta bullar. I fönstren tindrar adventsljusen och här och var skapar stearinljusen värme och stämning. Från flickrummet hörs fnitter blandat med gapskratt. Det är som ljuv musik i mina öron. De har kul tillsammans, tjejerna! Vi samlas runt bordet, vid en söndagsmiddag, älgstek står på menyn.

En vanlig men ovanligt skön och kreativ söndag i hemtrevnadens tecken. Borta är bra men hemma är där jag trivs bäst!

Vilken tur att taggarna har rosor.

Rosen är ett av livets alla mirakel!

Och den är förtrollande vacker och dess doft kan vara förödande ljuvlig.

Vad kan väl vara lyxigare och mera prakfullt än en stor bukett med högskaftade, röda rosor på matsalsbordet.

Eller vad kan slå romantiken i en säng översållad med väldoftande rosenblad.

Tänk er de enkla, rosa nyponrosorna, surrandes av ljuv musik,

framförd av nektarsugna försommarbin. 

Blunda och se den där underbara klätterrosen, översållad av hundratals,

var och en i sig ett underverk, blommande rosor.

Minns den där sista, gula rosen, på rosenbusken, en dag i slutet av september.

Det finns många kloka och vackra ord skrivna om rosens skönhet. I poesin förekommer den flitigt och den är nog en av poeternas absoluta favoritblomma. Rosen nämns ofta som en symbol för kärlek och vänskap och visst bör man se upp för att inte bli sårad och få taggen sittandes kvar.

 Vi kan dock välja att njuta av rosens blommor eller låta oss stickas på dess taggar.